BLANDADE ÄMNEN. Den Mordauntska skandalhistorien är nu slut, dock har prinsen af Wales måst uppträda inför rätta såsom vitne. Han infann sig inför domstolen i onsdags och hans förklaring är fullständigt införd i alla Londontidningar. Sedan han aflagt vitneseden, riktade domaren, lord Penzance, några ord till honom för att påminna derom, att enligt lagen är icke gg vitne: förpligtadt att lemna svar på en fråga, hvarigenom vitnet skulle anklaga sig sjelf. Prinsen blef derpå förhörd af dr Deane, lady Mordaunts sakförare. Prinsen förklarade, att han hade känt lady Mordaunt före hennes äktenskap, varit intim med familjen Moncrieffe, skickat henne en bröllopspresent, varit bekant med sir Charles Mordaunt, varit dennes medtäflare vid en skjutning på lefvande dufvor, hvarvid lady Mordaunt förde bok öfverlskotten och der hon naturligtvis talade fritt med dem begge o. 8. v. Slutligen kom hufvudfrågan: Har någonsin någon opassande förtrolighet eller någon brottslig handling egt rum mellan et och lady Mordaunt? Prinsen, hvars ord erhöllo förökad vigt genom den nyss aflagda eden, svarade i mycket fast ton: Nej, aldrig. Åhörarne utbröto här i bifallsrop, hvilka visserligen nedtystades af domstolen, men upprepades, då prinsen kort derefter lemnade domstolsrummet. Times innehåller en ledande artikel, som uttalar hela samhällets glädje deröfver, att den pinsamma misstanken nu blifvit aflägsnad från tronarfvingen, från Drottningens äldste som. Dock begagnar Times tillfället att hålla en allvarlig straffpredikan öfver Hans Konglig Höghet, som har varit allt för likgiltig för sitt rykte,; tidningen påminner honom om det vackra exempel på huslig renhet, som hans aflidne fader gifvit, och hoppas att tronarfvinen under kommande år skall genom att troget ölja detta exempel visa verkningarne af den skarpa lexa, han nu fått och att engelsmännen måtte få se deras blifvande konung föra ett lif, som ej bär ens skymten af lättsinnighet.. Domstolen har, med anledning af hvad i saken förekommit, förklarat, att lady Mordaunt är sinnesförvirrad, hvarför det framstälda yrkandet på skilsmessa afvisades. — Otryckta verser af Olof von Dalin. Som bekant är vistades Dalin ofta på Engsö hos grefve Piper och skref der sina berömda Engsö-visor, säger Westm. Läns Tdng. Vid sådana tillfällen gjorde han säkerligen utflykter i Westmanland, synnerligen der vittert folk och dyrbara samlingar voro att anträffa, Ett sådant ställe fanns den tiden på Åbylund i Romfartuna socken, der den lärde öfverceremonimästaren Joh. Gabr. Sparvenfeldt, efter sitt afskedstagande 1712, lefde till sin död 1727. Sparvenfeldt var en af den tidens lärdaste svenske män, som ofta med loford omtalas af utländska författare. Han talade och skref med fullkomlig färdighet 14 språk. Han skänkte till Upsala bibliotek en mängd sällsynta böcker och handskrifter på arabiska, persiska, turkiska, armeniska, syriska, koptiska, SRrekiskn, slavonska, moldauiska, kinesiska, japanska, epirotiska, latin, italienska, frömska, spanska; m. m., hvaröfver särskild katalog är tryckt. Hans son, Johan Henrik, egde sedan Åbylund, äfvensom Ransta i Kumla socken, Han var hofmarskalk, hofstallmästare och riddare af Nordstjernan, Dalin, såsom sjelf anställd vid hofvet, var med honom naturligtvis nära bekant. Ett porträtt öfver hans fru, född grefvinna Liljenstedt, har ända intill senaste tider funnits på Åbylund, men har nu genom köp kommit till Hedensberg. I dess ena hörn fanns med lack fästad en illa medfaren papperslapp, hvarå lästes följande: ! En prydnad för sit kön, en sällhet i sit hus, En makes hjertelust, en dygdens fostermoder, Förtjänte på sin mull sit lof i marmorstoder; Men dygden, altid stor, uplivar minsta grus. Hvad stort, vältaligt är, och när det tycks för2 svinna, Är blotta namnet nog at evig heder Mina, Ve — En rolig scen föreföll nyligen på en landsortsteater i England. Man gaf en pjes, hvari hjelten, en förskräcklig röfvareanförare, söker afskudda sig sin fångenskaps ok, och han lyckas också att komma så långt som upp på fängelsemuren, men några gevärsskott. från de framskyndande fångvaktarne sträcka honom död till marken. Den ifrågavarande aktören kom i de sista scen mycket riktigt upp på muren, der han satt och red, väntande på skotten, som skulle ha till följd att han föll ned, Men skotten uteblefvo, ty fångvaktarnes gevär klickade, Der satt nu bjelten på muren och visste ej hvad han skulle göra, Publiken ville ha ett tillfredsställande slut på pjesen och goda råd voro dyra. Då får den Tyslige röfvaren en ypperlig idg, han släppte sig ned från muren och rullade nära fram till rampen, der han vrålade; Store Gud, få har sväljt min täljknif!v — och så dog han. Publiken gick nu belåten sin väg hem. — Den drunknar ej som hängas skall kan man med rätta säga om en ziguenare, som häromdagen föll. genom isen på Donaufloden. — Från strandkanten tillkastade man honom ett tåg, på hvars ända man gjort en lycka. Ziguenaren fick lyckligen tag i ti göt, men i dödsångesten satte han lyckan om halsen. Räddningsfolket drog nu A af alla krafter och fick lyckligt Egyptens bruna on upp på stranden, men död. Man hade frälst honorh från att drunkna, men olyckligtvis qväft honom. med lyckann, fdelvingen gård blad fö PA utrikesafdelningen i gårdagens bla rö komma a par vanställande tryckfel. Mot slutet