nat, än att straffeis fixerande på ena eller andra pyakten af straffskalan beror af domarens godtycke allena. Med anledning af dessa omständigheter tager jag mig friheten vördsamt hemställa, huruvida icke riksdagen skulle finna skäligt att till K. M:t aflåta underd. skrifvelse med begäran, att K. M:t ville låta utarbeta och till riksdagen framlägga förslag till sådana förändringar i Strafflagen af den 16 Febr. 1864, att ej endast straffbestämmelserna, der så erfordras, nedsättas, än äfven strafflatituderna i väsentlig mån minskas. Huruvida i den underd. skrifvelsen bör uppgifvas ungefärliga proportionen af straffnedsättningame och latitudminskningen öfverlemnar jag till agutskottet, som torde komma att taga hand om motionen, att bestämma. För min del tillåter jag mig endast nämna: att i min tanke utrymmet mellan straffarbete på 10 år och på lifstid är för stort; att i allmänhet de brott, som nu kunna beläggas med 6 års straffarbete, böra kunna försonas med dylikt arbete i högst 4 år; att en del brott, som nu beläggasomed 2 års straffarbete, må kunna försonas med endast ett års straffarbete; att särskildt ansvaret för tredje och fjerde resan enkel stöld må reduceras derhän, att de må kunna försonas, det förra med 2 och det senare med 3 års straffarbete högst, med undantag möjligen för sådana brottslingar, som bedrifvit tjufnad i större omfång eller likasom yrkesmässigt; att för mindre brott, derför endast bötesstraff bör bestämmas, bötesbeloppet, der så lämpligt finnes, närmare fixeras inom de nu antagna minimioch maximi-beloppen 5 och 500 rdr; samt att domaren endast i ytterst sällsynta fall må ega välja emellan mera än två straffarter och, der den tredje straffarten oundgängligen anses böra ingå i valet, det i lagen uttryckligen må tillkännagifvas, att den svåraste arten ej må användas, utan att omständigheterna äro synnerligen försvårande, hvilket kanhända allestädes borde bestämmas såsom vilkor för användande af en svårare straffart.