dring i de nu gällande stadgandena vore att närmare bestämma församlingens och pastors ömsesidiga skyldigheter i förevarande hänseende; och hemställde hr Almqvist, om ej dessa förändringar skulle kunna göras i enlighet med de för militieoch civila boställen gällande föreskrifter; yrkande desse talare återremiss. Samma yrkande framställdes äfven af hr Lithner, hvilken, betraktande frågan från presterskapets ståndpunkt, ansåg förslaget oantagligt emedan det skulle förutsätta större förlagskapital än presterskapet i allmänhet eger. Rent afslag yrkades af hr Rundgren. De tvister, som hittills gällande stadgande medfört, hade upphört enligt talarens erfarenhet efter löneregleringarne, hvadan en förändring vore obehöflig. Den vore icke heller rättsligen verkställbar, så länge de regleringar gällde, genom hvilka presterskapet blifvit tillförsäkradt byggnader. Presten står i annat förhållande än andra tjenstemän; han måste bo inom församlingen, och prestgården har af ålder varit betraktad såsom ett ställe, der församlingens medlemmar älska att träffa tillsammans. m byggnadsskyldigheten lades ensamt på Prem skulle detta bli en omöjlighet, till öljd af hans oförmåga att bygga tillräckligt stort hus. Skulle han föröfrigt alls kunna tvingas att bygga; skulle man kunna hindra honom att hyra sig en bostad? Rent afslag yrkades af hrr Kjellman, Jan. Andersson och Peter Andersson, hvilka ansågo, att ifrågavarande byggnadsskyldighet borde utan ersättning öfvertagas af presterskapet. Hr Törnfelt tyckte att pastorerna, lika väl som jag och alla andra komministrar, borde vara skyldige att sjelfva bygga sina hus. Hr Kolmodin försökte visserligen försvara utprotteta förslag, men detta blef likväl återremitteradt. I sammanhang dermed återremitterades äfven andra punkten af utlåtandet, deri utskottet afstyrkt hr Magn. Jonssons motion, om upphörande at församlingens skyldighet att bygga och underhålla så kallade tiondelada. Detta beslut fattades på panna af hrr Bjerkander, Magn. Jonsson, Vv. Proschwitz, Gust. Jonsson, Östman och frih. Koskull; hvaremot grefve Sparre ansåg något beslut i denna del obehöfligt, emedan tiondelada icke kunde komma i fråga att underhållas, sedan tionden genom de nya regleringarne upphört. andra sidan svarades, att regleringsnämnderna ansett sig skyldiga att, så länge lagens stadgande i denna del icke är upphäfdt, ålägga församlingarne att fortfarande bygga och underhålla tiondelada, På yrkande af grefve Sparre och hr Jöns Persson återremitterades äfven den 3:e punkten, deri utskottet, i sammanhang med sitt förslag uti 1:a punkten, hemställt att riksdagen ville tillika anhålla, att prestgårdsbyggnads-skyldigheten blifver för medlemmarne af kommunen, efter billiga nder, gemensam. Hr Törnfelt önskade, att et äfven skulle intagas i skrifvelsen till K. M:t, att komministrar, klockare och skollärare skulle vara från den ifrågavarande skyldigheten befriade, och fick af grefve Sparre hänvisning till utskottets uttryck efter billiga grunder. Utan diskusssion bifölls derefter fjerde punkten, afstyrkande hr von Proschwitz motion i fråga om samma skyldighet äfvensom i fråga om kyrkobyggnadsskyldighoten, i hvilken fråga riksdagen 1866 ingått med framställning till K. M:t. En ganska liflig öfverläggning uppstod, med anledning af lagutskottets utlåtande n:r 11, deri utskottet, på grund af hr Olof Larssons från Örebro län motion om ändring af Stängselförfattningen, iemställt om en skrifvelse ll K. M:t för erbållande af sådant tillägg till nämnde författnings 37 g, att der, till följd af ortförhällanden eller andra omständigheter, det funnes lämpligt att stängselskyldigheten för särskildt landstingsområde ordnas efter andra grunder, än de i författningen i allmänhet bestämda, det skulle vara K. M:t förbehållet att, på framställning af vederbörande landsting, derom förordna. . rr Sv. Nilsson i Österslöf och Axel Bergström ville icke afhända riksdagen dess nu egande rätt att tillsammans med K. M:t besluta i stängselfrågor, enär förevarande författning, såväl enligt sin natur som enligt lagkomitens utredning af ämnet, vore af civillags natur. Då hvarje landstingsområde sålunda skulle kunna få sin särskilda stängselförfattning innebure förslaget nästan ett återinförande af de gamla landskapslagarne. Om särskilda stadganden i förevarande hänseende vore behöfliga, kunde de lika väl erhållas vid riksdagen som Gotland vid sistlidna riksdag erhöll särskild skogslagstiftning. Hr Almqvist invände emot förslaget, att särskild lag icke borde stiftas för så små delar af landet som ett landstingsområde, under det hr Asker tvärtom ansåg, att det borde så redigeras, att ett dylikt område kunde erhålla två olika lagstiftningar: Emot hr Almqvists åsigt invändes, att det icke funnes någon gemensam representation för större delar af landet än landstingsområdena, hvadan det blefve svårt för t. ex. Norrland att gemensamt frambära sina önskningar till K. M:t. Aterremiss yrkades af hrr Alm vist, Asker, Kolmodin, MagBus Jonsson, okh Lyttkens, hvilka utom redan nämnda skäl mot förslaget, påpekade de praktiska svårigheter, som deraf skulle blifva en följd, såsom att det för de talrika gränsboerna mellan de många olika lagstiftningsområdena skulle bli svårt orm icke omöjligt att fullgöra stadgandena, vare sig på den ena eller andra sidan af deras egor, Hrr Ol. Larsson, grefve Sparre, Peter Andersson, Engman, Granlund, Lundqvist, Uhr och Ribbing försvarade utskottets förslag, hufvudsakligen af skäl, att det vore omöjligt att för ett land med så stora olikheter i natur eskaffenhet som vårt stifta en för hela landet lämplig stängsellag. Och då det nu funnes en institution sådan som landstingen, som bäst borde sara i tillfälle att känna hvarje ortg behof i förevarande fall, och som redan vid den diskussion, som föreick dess inrättande, erkändes just i frågor som enna kunna komma ett erhålla sin största betydelse, så och då man en gång borde unna. deppa institution någon inflytelse och icke nöja sig med att blott hafva gjort den till en valkorporation för utseende af första kammarens ledamöter, borde de konstitutionella betänkligheterna vika, om sådana verkligen hade någon grund, emedan riks: dagen såsom svenska folkets representanter mera skulle gagna detta samma folk genom att styidga landstingens befogenhet i detta änseende, än att afundsjukt fasthålla en tvifvelaktig konstitutionel rättighet. Sedan det blifvit bekant att första kammoren återremitterat utlåtandet, fattädes af denna kamr?are enahanda beslut, likväl först efter votesing, med 108 röster mot 42. Minoriteten röstade för afslag.Motion af br C. Wenerus, om åtskilliga, FE SS I Eh 1 a