STOCKHOLM den 28 Februari. Reform af strafflagen. L Ett bland de vackraste drag, som utmärka let tidehvarf hvari vi lefva, är den allt större ch större benägenhet att i den, som brutit mot amhällets lagar, se snarare en olycklig like, om bör upprättas från sitt fall, än en varelse vf lägre ordning, som, ju förr dess hellre, börl. ue samhället förkastas. De dagar äro förbil. lå den som predikade mildhet mot samhälets felande olycksbarn möttes med hån ochj. ordet filantrop kunde användas såsom ettl speord. Det vore orättvist att förneka det vår nu sällande strafflag, med de förordningar i samma anda, som föregingo den, väsentligt vidragit till att i vårt land utbreda och befästa denna humana uppfattning af brott och straff, Genom den nya lagstiftningen fick menniskovärdet, äfven hos förbrytaren, sitt fulla erkännande. Kroppsstraffen, hvilka träffade endast det djuriska hos menniskan, och skamstraffen, hvilka qväfde all förhoppning om återvinnande af medborgerligt anseende, utdömdes, och med frihetsstraffen antogs i stället ett straffsystem, som förvandlade straffet till en moralisk tuktan till förbättring och i den straffade vidkändes en återupprättad broder. Men en strafflag har äfven en annan uppgift än att fastställa sjelfva straffsystemet. Tillämpningen deraf på konkret fall måste af lagen regelbindas genom bestämmande af det straffmått, hvarje särskild art af brott anses förskylla. Men som alla brott af samma art ej äro lika straffvärda och lagstiftaren ej på förhand kan beräkna alla de omständigheter, som kanna inverka på straffbarheten, måste hon nöja sig med att utstaka ett minimum och ett maximum och till domaren öfverlemna att inom de sålunda utstakade gränsorna fixera straffet. Det är detta som kallas latitudsystemet. För att lagen i nu anmärkta hänseende skall vara en god och rättvis lag, fordras i första rummet att latitudgränserna bestäms mas med den omsorg, att domaren ej tvingas att belägga någon gerning med vare sig större eller mindre straff än den förtjenar. Skulle, i följd af den menskliga ofullkomligheten, misstag ej kunna undvikas, är det vida bättre att detta går i riktning af för stor mildhet än för stor stränghet. Vidare är angeläget, att latitudgränserna ej förläggas så långt ifrån hvarandra, att domaren famlar i ovisshet, hvilket möjligen kan leda derhän, att han sätter sitt omdöme öfver lagstiftarens, och med säkerhet bidrager till utbredande af den föreställning hos allmänheten, att domarens tycke bestämmer domen, hvilken föreställning är egnad att i hög grad undergräfva aktning för både lag och fagskipning. Tillämpar man det. ofvan sagda på vår svenska strafflag och ledes man af mildhetens anda, som, då den är förenad med tillbörligt allvar, icke är annat än sjelfva rättvisans, så tro vi att ingen bör kunna undgå inse, att denna lag i intetdera hänseendet uppfyller billiga anspråk. Att börja med äro straffbestämmelserna alltför stränga, understundom i afseende å minimum, hvilket är det betänkligaste, mera ofta i afseende å maximum. Nästan hvartenda af lagens kapitel bär vitne härom. Vi anföra utan urval några exempel: Att gäcka Guds heliga ord är en svår synd. Men den borgerliga lagen straffar ej synderna, utan endast brotten. Såsom sådant, såsom en förbrytelse mot samhället, lär gerningen under inga omständigheter vara af en beskaffenhet, att den bör beläggas med 9 hela ärs straffarbete, såsom dock möjligt är enligt 7 kap. 1 S. Den som är betrodd att veta hemliga underhandlingar, deraf rikets rätt mot främmande makt beror, bör naturligtvis ha tanc för tunga, men om han uppenbarar dem utar ondt uppsåt och ingen skada sker, torde vä sqvallersjukan kunna kureras med mindre är två års straffarbete, hvilket dock, enligt kap. 18 S, är minimum; under det maximum uppgår ända till lifstids straffarbete: rottning och enkedrottning ha-ingenting med. statsstyrelsen att göra. Genom förolämpning emot dem förolämpas ej staten majestät. Att i skrift smäda dem är väl el föraktlig och högeligen anstötlig handling men någon förnuftig grund att låta straffet såsom 9 kap.5 tillåter; uppgå ända. till års straffarbete, lärer väl ej finnas. Stadd i embetsärende, bör visserligen. em betsmannen skyddas mot: förolämpningar Men en ringa skuffning, framkallad må hända af embetsmannens eget: retsamma be teende, borde väl kunna afplanas med min dre än 6 månaders straffarbete, det minst: straff, som, äfven der omständigheterna är som mest mildrande; får ådömas: Enkigt 1 kap. 1 bestämmes det normala straffet ti straffarbete från och med -2 till och me år, Man vet huru lätt sinnena upphettas a processer. Om den ena parten; för proces gens skull, knäpper sin motpart på näsan; s bör han sjelf allvarligt näpsas, men nog sy nes näpsten kunna blifva ringare än det i kap. 8 ovilkorligen bestämda : straffarbete en, som af naturen blifvit styfmoderlig utrastad med ett hetsigt lynne och, utan al egen skuld, af annan retas till vrede genon synnerlig misshandel, begår visserligen en svå förbrytelse, om han under känslornas upp 21. ar fandar MOI