älskat sig i en af döttrarne, en liten förtjusande blondine. Han hade lempat Monaco och flyttat till Hycres. Olyckligt kär föreföll han icke, utan var vid det briljantaste lynne, och en typ skulle jag tro, för en glad pariserlitteratör. Han gaf oss en obeskrifligt rolig skildring af en koloni skrifvande misser, som alltid finnes i Hybres och som ständigt rekryteras. Jag skall försöka att återgifva denna skildring, men förkortad, och utan dessa lifliga gester som beledsagade den. Dessa misser tillhöra nästan utan undåntag den förmögnare medelklassen i England och kunna derföre, hvar de slå sig ner på kontinenten, lefva ett angenämt lif, De äro uppfostrade med höga idter om menniskovärde och oberoende, och då de icke kunnat få den till ledsagare genom lifvet som de velat hafva, så lefva de ogifta och trösta sig med att de återfått den fullständigaste independance. När de hunnit närmare trettitalet, och läst allt som fallit i deras händer och fått den mest utpräglade afsky för alla qvinliga arbeten, så fatta de begärligt pennan och de börja nu en stor förbrukning af bläck och papper. Först försöka de sig i den populärt religiösa genren och skrifva små traktater för hedningarnes inom och utom Storbrittanien omvändelse. Dessa traktater tryckas på religiösa sällskapers bekostnad, men de inbringa ej några honorarier. Nästa steg blir nu en serie novell-barn, som lemna någon inkomst, hvilken åtminstone betäcker hvad papperet kostat, och det blir förläggarens sak att göra dessa noveller kända och berömda, och så förvärfvar sig missen ett namn i den litterära verlden. Då inträder hon i det tredje stadiet, och skrifver en roman i tre delar, och har missen redan flyttat sin skrifportfölj till Hycres eller någon annan punkt på fasta landet, der hon i regeln missaktar allt, som ej kan deriveras från England, så skildrar hon, belyst af det herrligaste solsken, Englands dimmor och stenkolsrök med entusiasm. Dessa missers produktivitet är beundransvärd, deras läsarinnors ihärdiga tålamod likaså, ty den stärkare delen af menniskoslägtet lägger alltid dessa böcker åsido. Men de de hafva ändå en ganska god afsättning äfven i Amerika. En besynnerlig egenhet är, att dessa författande misser här i Hyeres icke hafva den ringaste beröring med hvarandra. De riktigt afsky hvarandra, och här på hotellet bo nu på fjerde året två misser, som hvarje dag sett hvarandra vid middaen, de hafva till och med suttit bredvid varandra vid bordet i flera månader; men de hafva ej vexlat ett enda ord. Här finnes en annan miss, som går i sin independance så långt, att hon ej talar med någon engelsk dam, och de engelska herrarne sky henne som pesten, ty efter första samtalet har hon redan lyckats trötta ut dem. En annan egenhet hos. dessa misser är, att aldrig läsa några böcker här, och af de engelska tidningarne blott smånotiser, jemte sådana litterära öfversigter, som bokförläggarne sjelfve ombestyra. — Så långt den glade fransmannen. Jag Kan ej neka att dessa misser, som vi sågo vid. middagsbordet, föreföllo mig högst originella i sina affekteradt enkla drägter, med en härklädsel, som daterade sig från en förgäten mode-tid och med en hållning, som erinrade om den härdade stållinialen, — — —