real att: TS ku ve AR AE för att alla skola kunna få en klar öfverblick af l: situationen, Dennha anitärkning är följande: Mi-nisterens politik här till utgångspunkt de 116:s1! interpellation, och denna interpellation är majöri-! tens eget verk, (Mycket bra!) Hvad det besynHerliga förslaget beträftar att i en politisk församling genom lottkastning välja ett utskott att behandla l!: fia förslag, så är det i sanning sällsamt! (Afrott från venstern.) För att rättfärdiga det har man talat om försonlighet. Visserligen är försonlighet mot personer en regerings första pligt; men försonlighet mot id6er som stå irak strid mot hennes egna är henne förbjuden. Den ärade representanten har derför säkerligen begagnat ett oriktigt uttryck. Hvad han under namnet försonlighet föreslår församlingen är helt etikelt en afsägelse. (Mycköt. bra! Mycket bra!) Men en församling bör ingenting afsäga sig. (Nytt och lifligt bifall.) Hon ör ha en bestämd åsigt, ett bestämdt mål. Hon bör sluta sig tillsammans omkring sina ledare och kämpa mot dem som hysa afvikande meningar. Dessa sanningar äro grundvalen för hvarje fri författning i hvarje land, och det måste förvåna mig att man kan bestrida det. Det ges visserligen majoriteter som ej respektera minoriteterna. Deri göra de, emels lertid orätt. Men denna förebråelse kan ej riktas imot den möjoritet, i lvars namn jag har fd att tala. Jag behöfver blott kasta licken på byråerna och utskotten för att finna minoriteten representerad öfverallt; jag behöfver blott erinra om våra debatter, der ordet aldrig afskäres minoriteten. (Sorl från venstern.) Choiseul: Vi äro inajoriteten i landet. (Utrop från flera Håll.) oo, . Prösidönten: Hr Choiseul, jag ög er till tystnad. Man bör ej hvart ögonblick söka upphetsa våra debatter med obestyrkta påståenden sådana som detta: Vi äro landets majoritet. (Sorl från venstern.) I tänken så måhända, och jag kan ej förbjuda er att göra det, men I hafven ingen rätt att säga det här. (Motsägelser från venstern; bifall från högern.) Guyot Montpayrouxe: Vi ärd ju Här endast och allöpåst därför. (Ja, ja från venstern. Tresidenten: Det är beklagligt att församlingen så länge skall uppehålla sig vid en sak af denna Hatur. Hr justitieministern har ordet. Ernest Picard: Fria val och kammarens upplösning — se der situationens lösen. Ollivier; Jag skall svara de ärade ledemöterna af vensterii söm äfbrytå mig att häftighet ock ölålighet äro kännetecken på en dålig sak, och om de verkligt representera låndet med så stor bestämdhet som de påstå, böra de vara något tåliRoof lugnåre. Landets representation bör söas i denna församlings majoritet (Förnektanden från venstern. En röst: Upplösning!) Att vilja tilllägga sig uteslutande rätt att talå i nationens namn när man utgör minoriteten synes mig hvarken vard konstitutionelt eller vitna om synnerlig äktning för sina kolleger, Det är ett mycket belagligt händlingssätt. Hvad en upplösning beträf: är, förstår jag mycket väl, att de hvilkas hela politik består i att hindra affärerna att kommai gång igen ocH att störa landets säkerhet ... (Häftiga protester från venstern, bifall från centern och Höket fa Må rn MR tr Jr JR ba Grd fött Jant DA Hr I färd ls Ira. NA CS OR DA Hr bt CM ft fd fn Jr DE fn Ke Jr Br BR fr Li gern Jules Favre: Jag protesterar. Det är ett utnött förtal. qrvd (af venstern.) Till hvem riktar ni desssa Or Ollivier: Mina herrar, jag kan ej annat änle ät... (Nya och starka afbrott från venstern.) Choiseul: Detta är beklagliga insinuationer. Baron Zorn de Bulach: Det är edra våldsamheter vi finna beklagliga. Presidenten: Skulle ni ej vilja låta bli att deltaga i afbrotten från venstern; låt häftigheten framstå isolerad på den ena sidan gentemot tystnaden f på den andra! (Mycket bra!) k Jules Favre: Landet skall döma öfver edra ord.f Det är ett system af förolämpningar och förtal ll; (Utrop från flera håll.) i Ollivter: Jag kan ej annat än le åt de vredgede orden från. denna sida. Af män som förklara tt de försvara fribeten är det ett märkligt sätt att afbryta en talare i början af hans föredrag för ått förebrå honom att han ej har sagt hvad han skall säga i slutet af sitt tal. Jag skulle ha sagt, att jag mycket väl förstår att de hvilkas lösen är revolutionen, framkallad genom alla möjliga medel, förorda en upplösning för att oroa intressena Och störa det återvunna lugnet. Men hvad jag icke kan fatta är att män, som representera den lojala och författningsenliga oppositionen sluta sig till eh jolitik, som är en satir ej mindre på deras än på vår politik. Jag hoppas att hr Jules Favre nu skall beklaga uttrycket förtal,, som han begagnade innan jag talt till sluts. Jag har tagit till ordet för att förklara, att det är vårt fasta beslut att fortsätta vårt liberala verk. Men föratt kunna göra det, måste vi vara säkra på den materiella ordningen på gatan och på respekten för måktens och — hvad soni är detsamma — för majoritetens; rättigheter i denna församling. (Mycket bra! mycket bra!) Låtom oss komma öfverens om att ställa de principer, som utgöra grundvalen för den allmänna friheten, utanför och öfver våra förhandlingar. När vi på båda sidor respektera detta område som något som är upphöjdt öfver våra lidelser, skall den fria diskussionen om de andra frågorna, blefve hon :än aldrig så passionerad, aldrig Bå våldsam, likväl ej medföra någon olägenhet, oc allrathionst för regeringen; ty nu då jag, genom su-l veränens och edert förtroende, har den äran att utöfva makten, hyser jag samma åsigt som jag som medlem af oppositionen uttalat, att det ej gesnågot annat sannt i verlden än det som kan tåla motsägelse och besegra den. (Lifligt bifall.) Jules Favre. Jag kan fatta, att kabinettet.sluter sig tillsammans mot oordningen; men jag kan ej medgifva, att man åberopar sig på något privilegium att försvara de sanna principerna för ordningen mot en eller annan politisk åsigt. Hr ministern har ställt oss utanför dem han anfaller; men utan att upphäfva mig till deras försvarare, änser jag att hvar medborgare har rätt att tänka och förklara, att församlingen ej representerar landet och att fordra en upplösning. (Bifall från venstern.) Hvad den majoritet beträffar, som framgått ur ett system, som skall förändras, kunna vi väl känna ett tvifvel, som ej blott herrskar i vårt innergta, utan äfven ihela landet och som oroar sinnena och förlamar affärerna. Detta tvifvel är följande: Är det majoriteten som gått öfver till ministeren eller ministeren som gått öfver till majoriteten? Ministern har sjelf sagt, att det vore nyttigt att majoriteten blefve upplyst af den allmänna meningen. Det är ett märkligt yttrande. Jag för min del säger, att det är nödvändigt att majoriteten hit införes genom den allmänna meningen, uttryckt genom en allmän omröstning. (Mycket bra, mycke bra! från venstern. Sorl.) En stor mängd arresteringar har skett, om jag är väl underrättad, inalles 450. Dervid skall jag blott anmärka, att det är beklagligt, att regeringen sett sig nödsakad att beröfva en så stor mängd medborgare friheten. (Sorl.) Ollivier: Det är visserligen beklagligt, men uttrycket af detta beklagande bör ej riktas mot regeringen. Det bör hellre riktas mot dem, som. byggt barrikaderna och försatt myndigheterna i den sorgliga nödvändigheten att arrestera dem, då l; de begingo ett attentat mot den allmänna säker-: heten. Rättvisan känner sina pligter och skalll: förstå att uppfylla dem. (Mycket bra, mycket bra!) . Då det var bekant, att första läsningen af Gladstones bill i den irländska frågan var utsatt till den 15 dennes, var underhuset fullt besatt, redan före den timme, då redogörelse för det ministeriella förslaget skulle afgifvas. Icke blott alla representanter med några få undantag befunno sig på sin plats, utan på fruntimmersläktaren, läktaren för öfverbusets medlemmar och för ållmänheten, såg man ingen enda plats ledig. Kl. 4 intog talmannen sin plats och förklarada nlennm börjadt. Man egnade knavpt Pa Nr AS MVM MH er A RtA TN Ed I OM E a As AR ve Ke RS PR ÖS NR fr rr OO PD AE JO TN AD AR