OVE SVAR in ÅA MVA NIA AVA VI Sv INR IRIV af fall och modifikationer, har man velat liksom komplettera den döda lagbokstafvens ofullständighet genom lagtillämparnes lefvande omdöme, genom domarens personliga samvete, så att ej högsta rätt må blifva högsta orätt; och i så fall innebär latitudsystemet onekligen en lyckligt funnen och vacker tanke, om det rätt begränsas. Mennu kommer, såsom följd af latitudens orimliga utsträckning, en straffmediums-teori, som vill förvandla lagtillämpningen till ett räkneproblem eller en slags mekanisk operation i stället för en dom, i hvilken juristens skarpsinne och menniskans hjerta samverkat till att finna det billiga och rätta. För öfrigt är det svårt, om icke omöjligt, att vinna en rätt erfarenhet om latitudssystemet, ty dertill skulle fordras att granska hvartenda domstolsutslag. Men att det nu tillämpas olika, kan man finna af det faktum, att två skoJor kämpa emot hvarandra härutinnan, af hvilka len ena vill för vissa brott fästa straffet vid midten af straffskalan, den andra åter för samma brott så så mycket som möjligt ned mot det af lagen bestämda minimum. Öm nu denna tvist icke stannar inom diskussionens område, utan går ned till den praktiska lagskipningen, hvad vill det då säga annat, än att rättvisan måste synas vara nyckfullt vexlande och godtycklig? Hr Bergström. Med stort nöje har jag lyssnat till det föredrag, hvarmed motionären velat förorda och stödja sin motion. MNetta föredrag innefattar en tillräcklig apologi för att just han väckt förevarande fråga och föranleder att anse såsom opåkallad hans vid motionens afgifvande framställda hlygsamma bön om ursäkt, för det han, som ända till slutet af motionstiden iakttagit en afvaktande ställning, först när det visade sig att ingen sakkunnig framkommit med motion i samma riktning, då afgifvit sin. Han har dock sedan för sitt syftemål vunnit ett utmärkt stöd derutinnan, att n sakkunnig person, borgmästaren Wennrus, samma dag vid eftermiddagssammanträdet väckt ett förslag i samma syftning som motionärens. Det kan icke falla mig in att påstå, det tidens lagstiftande vishet kulminerat i 1864 års strafflag; tvärtom är jag villig medgifva, utt den såsom a.lt menniskoverk i denna ändlighetens och ofullkomlighetens verld lider af fel och brister, hvilka vid densammas fortsatta tillämpning skola allimera träda i dagen och omsider genom agstiftningens mellankomst blifva rättade och afhulpna. Men den är dock frukten af mera än ett halft sekels lagstiftningsarbete och utgör afslutningen af en betydelsefull kulturperiod. Inom denna period falla till större delen alla de skarpsinniga och vigtiga undersökningar om straffrättens grund samt straffets ändamål och väsende, hvilka i så hög grad bidragit till strafflagstiftningens tidsenliga utveckling. Denna period har i allmänhet brutit med systemet af absolut bestämda strafflagar, deribland det ovilkorliga dödsstraffet; den har afskaffat det RNACOrad a dödsstraffet; den har afskaffat de affliktiva kroppsstraffen, den har afskaftat dessa handlingar af kyrkotukt, hvilka urartat till afskyvärda gkamstraff, den har slutligen afskaffat ärestraffen. För min del vågar jag påstå, att den allmänna meningen icke mognat till en på verkliga grunder hvilande öfvertygelse, att denna strafflag är för sträng i sina bestämmelser, än mindre att latitudsystemet deri är för långt utsträckt Väl bar det blifvit nästan en jargom att obestämda strafflagar iro en den nyare tidens uppfinning, och att de vidare äro en uppfinning af domaremakten för att höja sitt infiytande och stärka sin makt. Detta ir dock ett stort misstag, ty i sjelfva verket återinnas de redan i 1734 års lag. Ye de till och med förekomma i en form, som för den nu gällande agen är främmande, nemligen såsom absolut obestämda straslagar; så heter det t. ex. i 1734 års ag på särskilda sföllen: — — — Plikte efter som ams brott pröfvas vard; straffes som saken och mständigheterna äro; straffes eller plikte efter mständigheterna; pröfve domaren uppsåtet och mständigheterna och lämpe s.raffet derefters 0. 8. V. Deremot har strafflagen valt den form för obetämda strafflagar, som otvifvelaktigt är den rikigaste, nemlgen att för hvårje brott angifva ett naximum och minimum af straff; och sådana lasar kunna lika gerna kallas relativt bestämda som elativt obestämda. . Det är en lika ovilkorlig fordran af rättvisan, tt straffet skall följa på brottet, som att straffet kall vara afpassadt och svarande emot brottet; nen det är säkerligen endast genom arivändhingen vf relativt obestämda straftlagar. eller det så kalade latitydsystemet, och det någorlunda rymligt, om ofvan uppställda fordran kan tillfredsställas. nom den menskliga frihetens yerld förekomma remjligen brott och öfverträde ser med så många kiftningar, att lagen bör lemna utrymme åt donaren att pröfva straffet effer hyarje brotts art ch dess särskilda omständigheter i öfrigt. Nergenom förlänas icke större makt åt domaren; man täller endast högre fordringar å hans insigter och örmåga. ; Om man jemför vår nu gällande strafflag med n annan Selar datum, nenligen den danska f år 1866, hvilken är den mogna frukten af ett nergiskt och insigtsfullt lagstiftningsarbete, så kall man finna, att straff-latituden är icke trängre nom denna än inom vår, utan tvärtom ofta ganska nycket vidsträcktare. Exempelvis skall jag anöra båda dessa strafflagars bestämmelser om missandel eller, för att icke vara tröttande, en och anjan bestämmelse gom sådan misshandel, hvarigeiom mord och dråp föröfvas. Visserligen lemnar år strafflag domaren en friare pröfning vid betraffning af mord, d. v. s. den handling, hvarigeiom någon, i uppsåt att döda, med berådt mod eröfvar annan lifvet, än förhållandet är i danska trafflagen. Denna senare belägger nemligen ett åädant brott med gvilkorligt dödsstraff, å dermot vår lag bjuder, att den, som föröfvat mord, kall mista lif sitt eller dömas till straffarbete på fstid. 1 Genoa del, derom är jag lifligt öfvertyad, torde dock motionären tillerkänna vår lag öreträde framför den danska, Men låtom oss gå vidare i jemförelsen! Vi finna å, att ett dråp, begånget med uppsåt att döda, ven utan öfverläggning, d. v. s. berådt mod, strafas i danska lagen under skärpgnde omständigheer med döden och eljest me Inkthusarbete från ch med åtta år till och med på lifstid, hvilket traff under angifsa förhållanden kan nedsättas ill två års förbättringshusarbete giler gnder säreles förmilarande omständigheter till fängelse; ock icke under ett år. Vår lag har här en mycet insksänktare latitud, från strafarbetg i sex år ill straffarbete på lifstid. Jag kunde vara myeet vidlyftigare med uppräknaudet af exempel och nställande af jomförelser, men det anförda torde ara tillräckligt för att visa, att äfven en yngre traftlag än vår och som ingalunda apses dålig, narare god, har en temligen betydligare straftatitud än vär. I en församling, som räknar så många fäder och nakar, behöfver jag blott antyda, att fall kunna örekomma, då kanske en och annan af dem läteligen skulle kunna göra sig förfallen till ett manråp; och jag frågar i allmänhet, om man dåicke ellre skulle önska att se tillämpade lagbestäm.olser, mera öfverensstämmande med nu åberoade dansk2 än med gällande svenska. För min el tror jag, att dei danska lagen i detta fall är ida bättre än den svenska, enär den lemnar större teymme åt domaren att pröfva efter omständigeterna: j Hvad angår det sätt, hvarpå strafflagen blifit hittills tillämpad; så ligger det i sakens natur, tt en dylik lag företer större svårigheter i detta föcende än en etrafflag, hvarest endast eller i öfervägande mängd förekomma absolut bestämda träff. Men denna omständighet bör icke föranda till förkastelse af de ilagen tillämpade grundsatser. Endast om det kan visas, att lagens ber melsar äro sådana, att de icke kunng af doLL 2illza. arm Andact då här laman indrag