Öfverläggning om straffens nedsättning och latitudsystemets inskränkning. Vi ha förut omoämnt att vid remissen af hr Hedins motion om en revision af strafflagen i den här ofvan antydda syftning motionären i ett muntligt föredrag motiverade sitt förslag. Vi äro nu i tillfälle att fullständigt återgitva detta yttrande och meddela detsamma derföre här, jemte hr Bergströms replik på detsamma. De båda yttrandena lyda sålunda: Hr Hedin. Hr talman! Mine herrar! Jag har anhållit om ordet för att, då min motion är helt kort affattad och jag i lördagens plenum endast med ett par ord angaf dess syfte, nu få närmare framställa skälen för densamma. Jag har i min motion fäst uppmärksamheten derpå att, redan när förslaget till nu gällande strafflag hos rikets ständer debatterades, många röster höjdes för en nedsättning af de allför höga straffbeloppen samt inskränkning af den alltför vidsträckta latituden, men att man, då lagutskottet ieke obetydligt hade nedsatt de af K. M:t föreslagna straffbestämmelserna, icke ville gå längrey för att icke äfventyra lagens stadfästeise af st. Jag har vidare påpekat, att justitiestatsministern ; sitt anförande i första kammarens plenum den 26 acnnes medgifvit, att straffbestämmelserna äro för hög. samt att hans excellens endast 8ynes vänta, att act allmänna rättsmedvetandet skall oförtydbart gifva ay tilllkänna i detta hängeende. Häraf har jag dragit den slutsatsen, att om riksdagen gåfve tillkänna sin åsigt om önskvärdheten af strafflagens revision, Vår nuvarande regering, som i allmänhet synes hefya fixerat sin konstitutionella uppgift så, att hon gnerare vill bringa till verkställighet representationens önskningar än sjelf taga första steget, ej skulle tveka att främja ifrågavarande reform; och från denna betraktelse var steget icke långt till besiatet att väcka en sådan motion, som den jag i lördags hade äran afgifva. Jag ber nu att till bemötande på förhand få uppsaga de hufvudsakligaste invändningar, som sannonkt skola göras gällande emot denna min motion, såsom mot hvarje dylik. Först och främst skall man antxzligen invända, att vår nu gällande strafflag är för ung, för ny, för att ännu böra ändras. Denna anmär ning delar sig i tvenne, dels den att man ännu saknar behörig erfarenhet af denna lags verkningar, dels ock att täta lagändringar i allmänhet icke äre nyttiga. I förbigående vill jag anmärka, att det synes mig nog starkt, att en lag på grund af sin ungdom skal upphöjas till ett slags heligt och okränkbart maje. stät, hvars alla fel och brister vare mot allt åtal fredade; dessutom är det något svårt att rätt upp. skatta halten af detta konservativa argument, så länge man icke benäget satts i kännedom om längden af den preskriptionstid, under hvilken en ny lag skall skyddas mot ändringsförsök,. Men vidare yill jag påminna om att detta tal om strafflagens nogdom, hvilket man i tid och otid fick höra när dödsstraffets upphäfvande för ett par år dan diskuterades, egentligen icke är alldeles korveku. lndast i rent formel mening kan man datera den Nya strafflagen från den 16 Februari 1864: de In ngvariga förarbetena för densamma räknade då mer JD femtioåriga anor. Första impulsen gafs nemlig, redan af 1809 års riksdag, hvarefter år 1811 iogkomiten trädde i verksamhet; och redan två år derefter låg på komitns bord ett af en ledamot uppglordt fullständigt förslag till nya missgerningsoch straffbalkar. Jag vill icke här, äfven om jag det förmådde, följa detta långvariga förarbete steg för steg under en halfhundraårig historia; men hvad fag ville särskildt betona är, att dessa förarbeten ingalunda inda intill 1864 stannat bivtt inom diskussioneras och komitc-utlåtandenas icoretiska område, atan till väsentlig del froamträdt i förordningar, som redan före 1864 betydligt ombildat Sveriges kriminella lsgskipning. Det sagda visar nu å ena sidan, att den nya strafflagen i sjelfva verket icke är så ny, och innebär å andra sidan en förklaring hvarföre 1864 års strafflag, redan i det ögonblick 1å den framträdde, stod något under den ståndunkt, som folkets odling och rättsmedvetande ade uppnått. Till detta allmänna svar å den anförda hufvudinvändningen vill jag bifoga några erinringar vid de specieliare uttrycken af densamma. Hvad då först den bristande erfarenheten angår, så får jag anmärka, att vi sett det nya systemet tillämpas inda sedan år 1855, då förordningen om ansvar för stöld och snatteri samt rån, med dess lika stränga straff och lika vidsträckta strafflatituder, atkom; OCK då tjufnadsbrotten äro de talrikast förekommande 2f de med straffarbete belagda, så är det tydligt att fv.7e oväsentlig erfarenhet måste afva kunnat hemtas trut den dessa brott berövill jag erinra om, ande lagskipningen. Vidare X att den så gerna åberopade erfarenno.: en Synes något dyrköpt, om dess vinnande gäller my-ating mindre än en fortfarande kränkning af rättvisans fordringar. — Eller måste man icke medgifva, att de allt för hårdt straffades lidanden starkt tynga på samhället? och om man hade måst afbida erarenhetens vitnesbörd, hvart skulle då de allra: vigtigaste reformer, särskildt kriminalrättsreformer, som utmärkt de senaste decennierna, tagit vägen? Hvad vidare beträffar den invändningen, ati täta Jagrubbningar böra undvikas, så — om det tillåtes .icke juridiskt bildad att uttala sitt omdöme Jeroi? — torde denna sats ega sin fulla tillämpghet i fråga om civilrättsliga förhållanden; och n skulle hafva det äfven här, om det vore fråga om att rubba sjelfva grunden, hvarpå systemet är pygdt, ty det är otvifvelaktigt, att man icke utan ä skada aktoingen för lagen kan kasta sig fram 255 tillbaka nrellan olika principer. Men här vore