et till modersmål och här uppfylla alla medborerliga plig:er? Skall det rätta kännetecknet utöra någon viss färg på håret, då kan man befara, att åtskilliga af denna kammares medlemmar skulle komma att betraktas såsom främlingar. Den väsentliga skilnaden blir sålunda, när allt kommer omkring, den religiösa trosbekännelsen och det blir fråga derom, huruvida man för denna religiösa bekännelses skull skall förhålla dem deras medborgerliga rätt, huruvida man skall använda rättsinskränkningar såsom ett lindrigt tryck, för att söka förmå dem att afvika från sin tro. Att man icke lyckas med en sådan plan ligger i öppen dag, och kan man väl förundra sig deröfver? Kan man ens känna någon missbelåtenhet dermed? Sådant vore i sanning en besynnerlig inkonseqvens. Vi äro stolta öfver vår religions martyrer, som stått fasta både inför lockelserna, hotet och marterna. Vi erinra oss med entusiasm huru Luther, utan att vackla, stod inför furstar, biskopar och mäktige herrar, som ville truga honom att afstå från sina villfarelser,, och lugnt förklarade: här står jag och jag kan icke annat, Gud hjelpe mig! Kan man då förundra sig, kan man då annat än egna sitt gillande åt dessa mosaiska trosbekännare, som också, på lockelserna, kränkningarne och det der milda trycket, icke ha något annat svar än: här stå vi och vi kunna icke annat, Gud hjelpe oss! Man har yttrat, att något afseende borde fästas å folkets fördomar. I likhet med den, som allraörst under denna diskussion hade ordet, skulle talaren önska, att man inom en folkrepresentation måtte slippa att höra fördomarne åberopas såsom ett motiv. Fördomen är ingen respekt värd, den är ingenting annat än en fiende mot förståndet, mot den förnuftiga samhällsutvecklingen. Bör man då alldeles lemna fördomen ur sigte? Nej, men mar bör behandla den såsom jägaren behandlar björnen i våra skogar. Man skall icke onödigtvis väcka och reta honom, men när man möter honom, när man får honom inom skotthåll, då skall man bebjertadt angripa honom och utrota honom. När Moses nedsteg från berget Sinai, fann han att folket hade öfverlemnat sig åt en fördom, som åtgkilliga bland dem burit med sig från Egypten; de hade gjort sig en gyllene Apisbild och egnade deråt sin dyrkan. Månne nu Moses, den allvarlige lagstiftaren och folkuppfostraren, böjde sig för eller till en tid smekte denna fördom? Nej, han tog belätet, brände det upp i eld, så att det blef till pulver; det strödde han i vatten och gaf ået Israels barn till att dricka. (Bifall.) Den föregående talaren har sagt, att de främmand? trosbekännarne pockat på att få sin rätt erkänd. Men kvar har något sådant pockande försports? Motionerna i ämnet äro ju väckta af statskyrkans medlemmar, och de, som nu förorda förslaget, äro ju äfven medlemmar af statskyrkan. Att de främmande religionsbekännarne hyste en önskan att de ifrågavarande orättvisorna blefve utplånade ur lagen kunde väl ingen förtänka dem. Talaren vädjade i detta fall till hyars och ens et medvetande: om vi såsom kristne förflyttades till ett land med främmande religion, om vi lärde dess språk, om våra barn uppväxte der med bevarande at vår tro, om de der underkastades alla medborgerliga pligter, men icke finge medborgerliga rättigheter, skulle vi då ieke önska, att de lagar, som medförde en sådan orättvisa, blefve ändrade? Man bör i denna sak framför allt komma ihåg det budet; Allt det I viljen, att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem!