riositet? Gör han det förra, så bryter han mot igen; gör han det senare, så handlar han mot itt samvete. Nu kan man fråga: ligger det nåson kärlek i att tillbjuda en hederlig jude eller catolik en sådan ställning? Talaren för sin del rodde det icke. Man har yttrat, att religionen och kyrkan icke böra skyddas genom verldsliga medel. Talaren förklarade, att hans mening icke var, att kyrkan behöfver hjelp af staten, utan att staten behöfver hjelp af kyrkan. Staten har, åtminstone ännu, genom gin förbindelse med kyrkan, en tendens till kristlig kultur, och denna .endens vill talaren icke vara med om att afkläda len. Den siste talaren har framställt det så, som om staten genom de lagstadganden, hvilka utesluta främmande trosbekännare från vissa embeen, sökte locka eller tvinga dem att afsvärja sin ro. Men så är ej meningen. Staten säger blott ill medborgaren: har du en annan religiös öfver.ygelse, så skall du ej söka detta embete. Kunde man alltid lita på menniskornas ärlighet, så skulle inga lagar i detta hänseende behöfvas; ty ingen hederlig dissenter söker ett embete som är af den beskaffenhet, att man måste bekänna statskyrkans lära för att kunna rätt utöfva det. Men för den händelse, att dissentern skulle vara nog oredlig att söka det, bör staten säga: du har ingen rättighet att inträda i detta embete. Man har antydt, att det icke är meningen att gifva judarne domareoch lärareembeten. Talaren var ense med justitiestatsministern derom, att man bör tillägga orden skicklighet och förtjenst ifråga om kompetens till embeten en så vidsträckt betydelse, att dervid äfven må göras afseende på den religiösa bekännelsen. Men det förefaller honom svårt att i tillämpningen genomföra detta, isynnerhet för underordnade embetsverk, då de skola uppsätta förslag; och det synes honom vara mera rent spel att uttryckligen undantaga domareoch lärarebefattningar. Man hade sagt, att judendomen och kristendomen stå hvarandra så nära och att den förra är roten, den senare stammen. Men om man hugger af ett träd vid roten och låter det växa upp på nytt, blir det ett helt annat träd än förut. Det är en stor skilnad mellan den nuvarande judendomen, som förnekar Kristus, och judendomen för tretusen år sedan, som trodde på den tillkommande Kristus. Talaren önskade framgång åt ctt förslag till utvidgande af främmande trosbekännares medborgerliga rättigheter med de inskränkningar han antydt; men han kunde icke önska att ett lagförslag med den syftning som detta blefve antaget. Friherre Raab förklarade sig nu likasom förut vara för denna reform och vände sig mot några af de skäl, som från den andra sidan blifvit framställda, Angående de betänkligheter man hyste för att en judisk domare skulle förstafva eden vid Gud och hang heliga evangelium och erinra kristna vitnen om edens vigt och betydelse, erinrade talaren om att vid hvarje riksdag förslag varit framställda att ändra edsformuläret, och att en berömd sekt, qväkarne, som vägra att aflägga något slags ed, öfverallt fått tillåtelse att i stället afgifva en försäkran, som anses lika bindande som en ed. Det bör icke vara någon svårighet för en domare af hvilken trosbekännelse som helst att varna för atvikelse från sanvingen, ty sanningen söka de ju alla. Han trodde icke heller att man hade att frukta något proselytmakeri genom att anförtro lärarekallet ät bekännare af annan troslära, Judarne åtminstone försökte icke göra proselyter, och man hade i vårt land icke något exempel på att någon öfvergått till mosaigk trosbekännelse, En motståndare till förslaget hade sagt, att det var en halfhet och icke en helhet; men talaren trodde, att om man kommit med en helhet, skulle man på det hållet mött ett ännu större motstånd. Er Charles Dickson framhöll det principvidriga och förhatliga uti, att en etats grundlagar skola vara bygåa på orättvisa, att oförvitliga medborgare för sin religiösa öfvertygelses skull skola vara förhindrade att uutöfva samma funktioner inom samhället som andra och att den kristna kyrkan skall söka upprätthålla sitt inflytande genom orättfärdiga medel. En föregående talare hade yttrat, att han icke brydde sig om den vind som blåser för dagen. Tal. å sin sida brydde sig rakt icke om den vind, som blåste för några hundra år sedan, då våra statskyrkliga tvångslagar gtiftades utan endast om hvad som var rätt och sannt, hvar dan han yrkade bifall till förslaget. . (Forts följer DA