STOCKHOLM den 21 Februari. Det kan tyckas som det skådespel, som nu pågår i Rom, för oss på sin höjd endast skulle hajkuriositetens intresse. Kardinaler och biskoa må tvista om abstrusa dogmer och bekämpa varandra -medj-skolastikens rostiga väpen, är det dock för oss ingenting annat än dessa bataljer, som folksägnen låter armåer af skuggor leverera hvarandra, och den från Vatikanen slungade bannstrålen öfver dessa svarta får, som ej tro på den obefläckade aflelsen och dylika vigtiga satser, har blott effekten af en teateråska på en scen med ett maskineri af det mest primitiva slag. Förhållandet blir dock något förändradt, när den romerska kurian från metafysikens dimmiga regioner vänder sig. mot nutidens politiska utveckling och de grundsatser, på hvilka det nyare samhället hvilar. På detta område äroc alla fria folk, protestanter ej mindre än katoliker, solidariska, och anfall, som här göras, de må föröfrigt vara hur vanmäktiga som helst, kunna ej. vara oss likgiltiga, om de också ej för oss på långt när ha samma praktiska betydelse som för de katolska folken. Vi meddelade härom dagen några af de märkligaste satserna i den tillökade och förbättrade nya upplagan af Syllabus, söm nyss emanerat från Rom. Det skall måhända ej vara utan intresse att läsa de kommentarier till detta märkliga aktstycke, hvarmed en Wientidning, Neue Freie Presse, beledsagar det. Vi återgifva dem derföre här nedan: När Pius IX den 8 Dec. 1864 aflät den mycket omtalade Encyclican och med detta märkvärdiga dokument, utgörande liksom en prolog, öppnade det skådespel, hvars katastrof det nuvarande conciliet bildar, hördes i hela den civiliserade verlden ett utrop af vrede öfver den otroliga brist på återhållsamhet, med hvilken påfven i bihanget till Encyclican, den beryktade Syllabus, fördömde alla frisinnade läror och tankar. Mången tänkte väl. då, att nu vore höjdpunkten af förmätenhet och förblindelse uppnådd, längre kunde väl ej den romerska kurian gå. I dessa dagar bevisar Rom, att det kan bjuda verlden någonting ännu hvassare, i dessa dagar sammanfattar det Syllabus i canoniska lärösatser. De 21 canones, som blifvit för conciliet framlagda, äro BSyllabus i förbättrad upplaga. början kunde man, i anledning af den negativa uppställningen af de: här. och der olika, såsom irrläror betecknade satserna, råka i tvifvelsmål rörande hur långt kurians förbannelsedom sträckte sig, men nu, då hvarje sats är uppsatt. i positiv form, blottar sig en riktig afgrund. för våra blickar. Krig förklaras icke blott mot den fria forskningen och vetenskapen, utan mot alla menskliga rättigheter, mot statsrätt och hela det borgerliga samhället. -Påfvedömet uppträder såsöm en lika afgjord fiende till den samala ordningen som de ryska nibilisterna. Pius IX bemödar sig att taga steget framom Bakunin. Den som tror att detta omdöme är för strängt, den bedja vi att genomgå dessa cannones . och öfverväga de konseqvenser som måste följa af deras genomförande. Man kunde sammanfatta flertalet af dessa klassiska satser i det enda uttrycket: Menniskoslägtet vare förbannadt. Förbannad är enhvar, som hyser-den tanken att man kan bli salig i sin tro. Förbannad är icke blott hvar och en som predikar fördragsamhet, utan äfven den som förnekar att ofördragsamheten är en gudomlig föreskrift. Förbannad är den. som tror, att kyrkan kan under tidernas-lopp förändra sig, också den som påstår att oreda herrskar inom henne eller att hon behöfver renas. Förbannad är den som -bestrider kyrkans rätt till inqvisition och kättares brännande eller förnekar kyrkans öfverhöghet öfver staten. Förbannad är den som tadlar påfvens verldsliga herradöme eller skakar på hufvudet åt påfvarnes s. k. rättskontinvitet från Petrus ända till Pius IX. Förbannelser, blott förbannelser; hvar är då välsignelsen, som troende bjertan vänta från Rom? De skönaste blommorna utveckla för öfrigt dessa canones vid slutet. De fyra sista satserna äro det ohyggligaste som någonsin blifvit nedskrifvet af menniskohand. Man tvekar, om man skall gråta eller skratta åt sådana galenskaper. Det komiska intrycket är dock öfvervägande. Vi ha då först canon XVII. Den latinska urtexten lemnar 0ss i ovisshet om den makt som, för styrande af det borgerliga samhället nödig är har afseende blott på påfvens verldsliga makt eller on de verldsliga regeringarre i allmänhet afses. Den förutgående canon, i hvilken specielt betonas påfvarnes verldsliga herravälde, talär för det förra; den följande, som i helt allmänna! ordalag yttrar sig om stat och lagar, talar för den sednare uppfattningen, Förrän en autentisk tolkning af denna eanon meddelas äro vi alldeles oskyldiga, ifall vi bli förbannade antingen: för det vi förneka det gudomliga ursprunget af påfvarnes verldsliga makt eller för det vi såsom könstitutionella statsborgare ifrågasätta monarkernas gudomliga rätt. Förbannade blifva vi visserligen i alla händelser, och således kunna vi vara ena Lider canon XVII af oklarhet, så äro de öfriga så mycket tydligare. Menskligheten lefver sedan lång tid tillbaka i den föreställningen, att staten har till uppgift att stifta lagar och handhafva rättvisan. Om en absolut herrskare i sitt öfvermod säger: jag är staten och efter sitt hufvud stiftar lagar eller om dessa lagar af hela folket i-fri för