n ) Heller I detta OgonpiICcK Så TOrtvillag Som ac sedermera blef, när Bismarck tog ärendenas omedelbara ledning i sin hand. Då Monrad skref sitt bref, kunde man hoppas, att Danmarks rätt till Holstein skulle beaktas under förhandlingarne(?!) Om en skandinavisk union gjorde den dynastiska enheten nödvändig, kunde detta hertigdöme användas till att dermed gifva ersättning åt en eller annan furstlig person. (?) Men huru stor betydelse dessa förklaringar än hafva, tyckes det vara omisskänneligt, att Monrads bref kom fram I ett. olyckligt ögonblick och ingalunda lät sig förenas med det uttryckligen uppstälda vilkoret för all tanke på allians. Kabinettet i Stockholm. kunde icke på något vilkor samtycka till; att ett territorium, som stod i något som helst beroende af Tyskland, upptogs I unionen; Sverige. och Norge hade af Danmarks eget exempel lärt, hvad det kostadel att hafva dylika beröringspunkter med enl öfvermäktig granne. Med afseende på en mycket ömtålig punkt hade: Danmark föröfrigt helt och hållet gått in på kung Carls förslag nemligen med afseende på frågan om tronföljden. MpnradT tillställde på Kung Christians befallning kabinettet i Stockholm :ett förslag till familjfördrag om arf-följdens ordnande. Denlängst I lefvande af de begge konumgarne skulle bestiga tronen i norden, efter. honom skullel: I följa den närmast arfberättigade efter den först afdöde konungen, derpå skulle tronen. öfvergå till den andra dynastien 0. s. v., så latt Skandinaviens krona skiftesvis bures af Jen: medlem af huset Bernadotte och af enl: medlem af huset Gläcksborg. En sådan kombination kan tyckas lägga i dagen en påfallande sjelfförsakelse, från furstefamiljernas sida; men man har icke den ringaste grund att tvifla på, det Monrad gjorde förslaget på fullt allvar. Till den anförda korrespondensen hör vidare ett bref af den 16 Maj från von Quanten till hofjägmästaren Carlsen, som inträdt i danska regeringen. . Hans M:t, skref von Quanten, ser i ert inträde i ministeren en. garanti för, att hr Monrad ernar. med fasthet gå in på det skandinaviska programmet och skrida till dess genoms förande :i närmast kommande tid, till lycka och trygghet för nordevs tre folk. Redan hafva nio dagar förflutit, sedan H. M:t afsände sitt svar påhr; Monrads bref, och: ännu har icke något svar i anledning deraf ingått till honom. H. M:t är i hög grad orolig öfver ett dröjsmål, som. sätter motståndarne-till:denna plan, motståndarne dertill, satt Sverige företager en beväpnad intervention med hänseende till Nord och Mellersta Slesvig, i tillfälle att förbereda sitt motstånd både i svenska statsrådet och utanför detsamma. När saken blott först är. Kommen i gåog mellan de tvenne regeringarne, skall faran i detta. afseende naturligtvis blifva mindre. H. M:t tror sig med afgjord visshetikunna säga, att frih. de Geer; som är ministerens egentlige chef, är gynnsamt stämd för unionen. Han har åtminstone uttalat sig i detta syfte. Då denne statsman en gång binder sig vid denna sak, kan--man. vara förvissad. om, att han sams vetsgrannt skall blifva den trogen, enär han är en man, som förenar konseqvens i åsigter. med fasthet i deras utförande. Hvaraf kom det nu, att den. ifver, man i Stockhölm. lagt i dagen, plötsligt svalnade? Låg orsaken dertill i brefset af den.13 Maj; i Manderströms: vägran: eller i inblandning af kung Carlsbroder, :prins Oscar? Svaret härpå kunna vi icke gifva, och till och med. i norden är, man. temligen. obekant. med sammanhanget. Säkert: är emellertid, att,. förhandlingarne ickefördes vidare; och man tyckes icke sedermera ha återkommit -till dem. Många, som äro välvilligt stämde för saken, hafva trott att konungens. af Sverge förslag, hvilket framkom i.en oregelmässig form, endast i detsfall kunnat få allvarlig betydelse, att nemligen prins Oscar och kabinettet i Stockholm officielt och offentligt slutit sig till det. . Att kung Carl sålunda uppträdde på egen hand, under det man i Norden håller på ett uppriktigt fasthållande vid det konstitutionella systemet, var kanske icke heller egnadt att ingifva. det. förtroende, som hans tanke förtjenat. Den gick ju ut på en:skandinavisk ;uvion, och hvad vigt låg der då på formen? --Hvarförsgaf man: så hastigt en föres vändning eller ett skäl att afbryta de preliminära förhandlingarne? Danska regeringen hade ingenting att förlora och allt att vinna; att alla tyska element skulle utestängas från unionen, öfvereosstämde ju med Danmarks och hela Nordens vigtigaste intressen. : Episoden 1864-afgifver likväl, i trots af den olyckliga utgången, ett vittnesbörd. om, att skandinavismen börjar göra sig gällande som en politisk nöd-: vändigbet. Huru man än vill bedöma kung Carls uppträdande och afsigter, trodde han sig i alla fall genom. sitt förslag om en union och ett familjfördrag mellan dynastierna taga initiativet i en fråga, som icke längre låter sig afvisa som en utopi. Utvecklingen af den skandinaviska idn beror derpå, att de tre folken endast i en union kunna finna sin räddning mot de faror, som hota dem. De två konungarne voro i flera veckor af den tanken, att detta måste genomföras, och den glädje-som-det-nyligen ingångna furstliga äktenskåpet väckte: vittnar om, att kos de tre folken finnes samma: öfvertygelse. Skandinaverna äro nu tillräckligt på det klara med, hvad de ha att vänta af vestmakterna, så länge dessa äro genom tvedrägt. försvagade. De se, huru mycket de små nationernas intressen tynga på kabinetternas samveten. — Europa låtsar sig dock ännu understödja nationaliteterna, och dessa borde derför samla de spridda grenarne.. När de först och främst endast lita på sig; sjeltva, när de bannlysa allt inbördes misstroende för att desto bättre hålla tillsamman, så skola de under framtida vexlingar ånyo finna det bistånd, hvaraf de endast alltför länge både med afseende på deras eget.och vårtvintresse varit i sakuad. ver ll pb pb Ecce rr TT ET me Of Kv oe WWiktPb is m — mA MON MM cc OR mm FA Id FR Ft RR DB ERA fJN TH ros nm LITTERATUR TIDNING. Innehåll: Fries och Nyström, Svenska polarexpeditionen 4868. — Förslag till ordnande af Sveriges frrovaktyäcanda — Nerman Tidolvift för nvel tal I