Om nu i katolska kyrkan ligger en protest mot staten, i sekterna en protest mot kyrkan, så ligger i judendomen en protest emot kristendomen, hvilket väl näppeligen torde kunna förnekas. Redan den mosaiska bekännelsens fortfarande existens innebär en förklaring, att kristendomen varit oberättigad att framträda i verlden. Det finnes för öfrigt en annan omständighet, som förtjenar uppmärksammas: det är det rationaliserande element, som utbildat sig inom judendomen, och tal. kunde ej alldeles tillbakavisa den tanken, att många af de sympatier, som uttalat sig för den frågavarande saken, stode i en viss förbindelse med detta rationaliserande. Man kunde föröfrigt ännu i denna tid med skäl ifrågasätta, huruvida icke judendomen innebure ej blott en trosbekännelse, utan en nationalitet, som saknade vilja och förmåga att assimilera sig med andra nationer. Till följd af alla dessa förhållanden finge man förlåta tal., att han icke kunde vara med om de förslag, som nu vore å bane. Man kan emellertid icke fördölja för sig, att påtryckningen af den upplysta opinionen är mycket stark och talaren ville derföre icke förneka, att den till följd af denna sin styrka utöfvade något inflytande på honom sjelf. Han ville således medgifva, att det funnes åtskilliga embeten och tjenster, som icke ha något med religionen att skaffa. Det finnes emellertid två kategorier af embetsmän, i fråga om hvilka den religiösa öfvertygelsen är af den allrastörsta betydelse, nemligen domare och lärare. Det hvilande förslaget har visserligen erkänt detta genom att uppställa undantag med afseende på handläggning af de embetsgöromål, som direkt angå religionsvård och kyrkliga saker; men detta gör icke tillfyllest; kyrkans verkliga intresse tillgodoses endast derigenom, att det bestämdt uttryckes, att domareoch lärarebefattningar ej kunna beklädas af främmande trosbekännare. Här kan man verkligen fråga sig hvad folket tänker derom; man skulle väl kunna sätta i fråga om den talrika klass, hvars barn besöka elementarläroverken, nöjer sig med det undantag, som i förslaget blifvit uppstäldt, om allmänheten med nöje kan se, i fall främmande trosbekännare skulle komma att undervisa i seminarier, från hvilka folkets lärare skola utgå. I fråga om universiteterna. ville talaren endast fästa uppmärksamheten på professionen i historien och hemställa, huru man t. ex. tror, att en mosaisk trosbekännare skulle kunna i sina föreläsningar framställa kristendomens och protestantismens framträdande i verlden. Hvad domare angår, så stå landtdomarne i nära samband med folket och många kyrkliga förbållanden beröras vid underdomstolarne. Hvad högsta domstolen beträffar, så äro vådorna i fråga om densamma påpekade i en utdelad skrift, som lärer härleda sig från en ledamot af nämnde domstol. Talaren ville till slut fästa uppmärksamhet på det underliga förhållande som skulle inträda derigenom, att det tunnes två slag af embetsmän, det ena som kunde utöfva embetet i hela dess omfattning, det andra som kunde befatta sig med blott en del deraf. Han trodde icke, att bristen på embetsmän var så stor, att man behöfde tillgripa sådana utvägar. alaren hade ansett för sin igt att i denna fråga uttala sin öfvertygelse. måste rösta för afslag å förslaget; men han skulle bifallit detsamma, om lärareoch domarebefattningar varit undantagna. .