NTRBEAUE RBP st fre CMT mate me RK vill emottaga hvad han har en nattrlig rätt att fordra. Jag hoppas för den skull till Gud, att vi! skola bestå det prof, som vi i dag hafva att ge-! nomgå, och att denna dag skall inskrifvas i våra häfder som en segrens, ej som en nederlagets dag för den kristliga fribetens och det civiliserade samhällets sak. Hr Rundgren. Man är i allmänhet böjd att tro, att den som i sådana frågor som denna uppträder emot föreslagna förändringar, gör det med en viss sjelfförnöjelse, till följd af förut fattade meningar, som hindra honom att fullkomligt uppfatta skälen som anföras för ett godkännande. För sin del ville talaren bekånna, att i åtskilliga stora frågor han icke kunnat uppträda utan fruktan, ehuru visserligen utan bäfvan. Så vore ock nu förhållandet, emedan: han icke kunde dölja för sig, att det upplysta tänkesättet i landet utöfvade en stark påtryckning i förslagets anda och riktning. Han hade derföre prisat sig lycklig att han kunde från de förbandlingar, som egde rum då dessa förslag antogos att hvila till grundlagsenlig behandling, anföra anmärkningar mot nämnde förslag, som bure vittnesbörd derom, att han icke stode ensam i sitt ogillande afdesamma, och som vore så mycket betydelsefullare som de utgingo från personer, som tillhörde motsatta sidan mot den, på hvilken talaren sjelf befunne sig. En representant för rikets andra stad yttrade då, att han fruktade, att förslaget skulle dödas, om det skulle till definitivt afgörande framläggas i det skick det befinner sig. En af representanterna för hufvudstaden yttrade sig i detta hänseende ännu bestämdare. En af motionärerna i ämnet uttalade den tanken, att förslaget ej uppfyllde de fordringar man kunna göra derpå i det allmännas intresse samt saknade tillräcklig tydlighet i ordalagen. Utskottet ansåg sig ju till och med i motiverna för förslaget böra bemöta invändningen emct att främmande .trosbekännare skulle kunna utnämnas till landtdomare, med hänvisninfo till konungens rätt att pröfva de till embetsefattningar ifrågakommandes skicklighet och förtjenst och att han dervid äfven kunde taga i betraktande, huruvida en person till följd af sin trosbekännelse vore till en befattning lämplig. Återremissen till konstitutionsutskottet innebar ju dessutom tillräckligt vitnesbörd derom, att förslaget inom denna kammare ej ansågs tillräckligt klart och tydligt. Talaren vet emellertid, att det finnes många, som poaktadt alla formella brister i förslaget äro böjda för att antaga detsamma, till följd af det allmänna tänkesättets påtryckning. Men ett sådant förhållande vitnar att äfven det upplysta allmänna tänkesättet låter vilseleda sig. Om man dervid låter sig ledas af tanken på hvad som i utlandet skall sägas om vårt åtgörande i saken, så förfar man: utan tvifvel oriktigt; ty utlandets mening bör icke vara bestämmande för oss i fråga om ändringar i Sveriges rikes grundlag. Då man för öfrigt sagt, att den grundsats som genomgår förslagen blifvit antagen öfverallt i Europa, så torde det vara tillåtet att erinra om Norges Grundlov,.som i sin 92 stadgar: Til Embeder i Staten maae aleng udnzevnes de Norske Borgere som bekjende sig til den evangelisklutherske Religion, have svoret Constitutionen og Kongen Troskab og tale Landets Sprog. Sverige står i detta hänseende således åtminstone ej alldeles allena. Åtskilliga af dem som omfatta förslagen, vilja gerna se saken i smått. De mena att förändringarne icke betyda så särdeles mycket, då det enast är få personer som genom dem skulle komma i åtnjutande af de rättigheter, hvarom här är fråga. Men oberäknadt den omständigheten att man icke får undervärdera det som framträder under små dimensioner, utan komma ihåg att af en liten gnista kan bli en stor eld, så borde man erkänna att just i detta fåtal icke bör kunna sökas någon grund för att göra vigtiga och genomgripande förändringar i våra grundlagar Man kan också betrakta saken ur en vidsträcktare synpunkt och orda om det allmännas fördelar, om den skada staten lider deraf, att den icke får tillgodogöra sig allas krafter. Emellertid vill det synas, som skulle ett sådant skäl icke betyda så särdeles mycket i en tid, då man får höra oupphörligt tal om nödvändigheten af att inskrånka embetsmännens antal. Hvad som för talaren utgjorde sjelfva hufvudfrågan vore den, huruvida toleransen vore en stor id, om den vore en så stark id, att man kan lefva för den. Talaren kan förstå att man kan lefva för kärlekens id och kan också förstå, att mången gerna förblandar toleransen och den kristliga kärleken, hvilka dock äro två särskilda saker, ty toleransen innebure i sjelfva verket snarare indifferentism än kärlek. Man har här varnat reresentanterna för att fästa afseende på de förHomar, gom kunna finnas i den ena eller andra valkretsen. Härvid ville talaren blott fästa uppmärksamhet på att det som är fördom för den ene är sanning och öfvertygelse för den andre. Talaren erinrade sig härvid en berättelse om en tjuf, gom nattetid begått stöld i en kyrka. Domaren frågade honom om han dock icke känt en rysning, då han sålunda i helgerånande afsigt inträdt j Guds hus. Ack, nådig lagman — svarade då tjufven — fördomarnes tid -är nu förbil! (Skratt.) et är möjligt att många utan att ana det ha ett betraktningssätt, som är något beslägtadt med detta, och att de tro sig bekämpa fördomar, då -de kämpa mot tankar och ider, som äro rotade i hjertats djup och sammanhänga med hela den religiösa uppfattningen. Om sålunda bland folket finnes en känsla, som säger det, att främmande religionsbekännare ej böra ha tillträde till statens embeten, så bör man kanske ej helt enkelt och summariskt beteckna det såsom en fördom. Det finnes visserligen de, som betrakta sjelfva religionen såsom en fördom, och om den föregående talaren (hr Rydberg) hade rätt,så skulle religionsbekännelsen endast bero på eller bestå i den ena eller andra dogmatiska uppfattningen. Man kan icke, undra på om den som hyser en sådan uppfattning, vill taga bort det band, som hos oss förenär staten och kyrkan. Men religionen beror icke på intellektualismen, den är en hjertesak; den utgör folkets andliga beväring. Och gå vi tillbaka till den tid, då kristendomen infördes i verlden, så skola vi finna, att det skedde icke på intellektualismens väg. Man kan sätta i fråga, huruvida ej storheten hos ett folk beror af dess lifsuppfättning, dess moraliska åskådningssätt, dess seder, hvilka i väsentlig mån ha sin grund i det religiösa medvetandet. Man behöfver blott se hvilka förändringar, som inträdt i verlden genom reformationen. Ger man noga akt på hela denna utveckJing, skall man ej förundra sig öfver dem, som i nrotestantismen se det renaste uttrycket af det kristoa åskådningssättet och som betrakta den lutherska kyrkan såsom den, hvilken på det enklaste, och lugnaste fogar sig in i statens alla förhållanden. Inom vårt eget land och inom vår statskyrka ba inga starka slitningar emellan olika trosbekännelser uppstått, som påkalla några utomordentliga åtgärder. Men i sådana länder, der Jootsatserna existera och stå skarpt emot hvarandra, der är det mindre underligt om staten meddelar dem lika rätt och om intellektualismen gör sig gärlande i uppfattningen af dessa motsatsers betydelse. . Den lutherska kyrkanintager en fast punkt emelJan motsatta ytterligheter: å ena sidan katolicismen, å den andra sekterna. Tal.:bad att man, i fråga om hvad han här yttrade, ville väl. komma ihåg, att ban endast talade om principer, icke om de personer, som omfattade den ena eller den anåra. I de framställningar rörande detta ämne, som på sista tiden varit synliga, har man nästan uteslutande fästat afseende på de mosaiska trosbekännarne. Man kan utan tvifvel säga, att detta är något besynnerligt och att det är svårt att fatta, hvarföre man skulle lemna ursigte de kristna dissenters. Då tal, för sin del trodde, att man ej finge lemna ur sigte katolicismen och sekterna, ville han med afseende på dem uttala gig i fråga om den princip man här ville göra gällande. WMaångfaldioa exemnel visa i våra dagar. att ro