STOCEHOLM den 18 Februari. Om den Norra stambanans riktning. Sjelfva benämningen stambana angifver, hvad som också, vid beslutet om dessa jernvägars anläggande på statens bekostnad, bestämdt uttalades: att de skulle utgöra de af landets naturbeskaffenhet och den deraf redan alstrade, af vidare utveckling mäktiga rörelsens riktning angifna, stora stråkvägar, till hvilka genom ortsintressena föranstaltade bibanor skulle ansluta sig. De betydliga kostnader staten på dessa stambanor nedlägga kunna endast derigenom återgäldas, att de, åtminstone till väsentlig del, lemna ränta å anläggningskostnaden. Detta har erfarenheten också visat kunna ske i bördiga trakter, der jordbruk, industri och näringslif förefinnas, samt grenbanor till följd deraf komme till stånd. Enligt trafikstyrelsens berättelse för 1867 och 68 hafva de sträckor af stambanorna, som genomgå våra bördiga landskap, Skåne, Westergötland och Nerike, lemnat i nettobehållning: Vägen Elmhult—Malmö, år 1867: 4,377 proc., och 1868: 3,279 proc. af anläggningskostnaden; Hallsberg—OÖrebro, jemförelsevis nyanlagd, 1867: 3,483 proc., och 1868: 3,026 proc.; Töreboda—Falköping, 1867: 3,471 proc., och 1868: 2,067 proc.; samt Falköping—Göteborg, 1867: 5,582 proc. och 1868: 3,079 proc. Den betydliga nedsättningen året 1868 för dessa två sistnämnde, likasom för den skånska banan, förklaras till någon mindre del af detta års missväxt, men hufvudsakligen, på sätt trafikstyrelsen upplyser, deraf att nämnde år å dessa banor omlagts räler och sleepers, hvilket naturligtvis medtagit högst betydliga belopp. Äfven den nyss öppnade stambanan Kristinehamn — Carlstad, som likaledes anlagts i en bördig trakt, synes ganska lofvande och detta oaktadt det fruktade grannskapet af Wenern; ett bevis att vattenkommunikationer icke uthärda konkurrensen med jernvägarne. I ofvannämnde tre provinser, som genomskäras af stambanor till en längd af icke fullt 32 mil, finnas också bibanor till en sammanräknad längd af 37 mil. Häraf visar sig, särdeles med afseende å den årliga tillökningen i trafiken, att stambanorna, om de anläggas i bördiga trakter och der grenbanor understödja dem samt de med omsorg förvaltas, snart nog bära sig; ja, de kunna blifva, såsom Göteborgs—Falköpingsbanan 1867, en verklig inkomstkälla för statsverket. Men med undantag för Skåne, Westergötland och Nerike hafva stambanorna hittills anlagts i föga fruktbara trakter. I dessa, som genomlöpas af de öfriga sambanorna till en längd af omkring 68 mil, anknyter sig också blott en bibana, och denna ganska kort, nemligen den 1,70 mil långa bibanan Wexiö—Alfvesta. De vägsträckor, som genomgå sådana fattiga bergbundna trakter, lemna också ringa afkastning, t. ex. vägen Jönköping —Elmhult 1,239, samt Arvika—Norska gränsen 1,124 proc. Viförbigå Katrineholm— Norrköping och Laxå—Kristinehamn-banorna såsom nyligen öppnade. Jemte landets bördighet måste likväl såsom kraftigt bidragande till den större inkomsten af förstnämnda bansträckningar tagas i beräkning den större trafik, som grannskapet af större städer, med en hög och i allmänhet rörligare befolkning, alltid bereder. Jemte linierna Falköping—Göteborg, som i bruttoinkomst 1867 lemnat 108,598 rdr pr banmil, och Malmö—Elmhult, som lemnat 82,383 rdr pr banmil, har således vägen :Stockholm—Gnesta, z ehuru. till sin början, likasom Thurebergsbanan, gående utmed segelled, nämnde år Jemnat i bruttoinkomst 83,513 rdr pr banmil, ehuru den öfverdrifvet höga anläggningskostnaden för denna bandel at inemot dubbelt emot andra, gör att procenten af anläggningskostnaden blir mindre. Det torde således kunna antagas såsom fallt bevisadt, att en? ny, för hufvudstaden genom ett bördigt landskap anlagd, till anläggningen icke dyrbar bana, skall gifva staten god inkomst. Sverige eger icke mera än fyra större slättbygder: kåne, Westergötland, Östergötland och Mälare-slätten. De två törstnämnda provinserna hafva redan hugnats med stambanor. Ingen bestrider denna förmån för den tredje, Östergötland; likasom man synes ense derom, att den bör dragas genom detta landskaps slättbygd. Hvarföre skulle den fjerde, icke den minst rika eller minst betydande slätten beröfvas denna förmån? Månne derföre att den ligger emellan hufvudstaden på ena och rikets måhända mest betydande bergslag på den andra sidan, begge behöfvande denna slätt, begge i den lifligaste förbindelse med densamma? . Den s. k. Mälaredalen har sannolikt ursprungligen utgjorts af ett stort vattenbäcken, åhvars norra sida lera och gyttja i förening, under tidernas längd, bildat den ofantliga slätt, som, i bördighet kan jemföras med Skånes, Westergötlands och Östergötlands, och hvilken slätt sträcker sig, til en längd af 18, och en bredd af i allmänhet 2 till 3 mil, från trakten af Stäket till Örebro. En blick på den af jernvägsstyrelsen upprättade karta öfver de alternativa riktningarne för den norra stambanan öfvertygar äfven den med orten obekante om naturbeskaffenheten af ofvannämnda slättbygd, som genomskäres af Tureberg—Sevalla-linien. Denna slättbygd beskuggas icke af några betydligare bergsträckningar, men är genoms korsad af vägar i alla riktningar, och beströdd mad kvrkar antvdande de förra rörelsens