i grundsats. Tal. ville dock icke sätta sig emot förslagets antagande, derföre att man ej straxt kommit till det mål, som han ansåg för det rätta. Tal. hade en särskild anledning att yttra sig i denna fråga genom det uppdrag de i Stockholm bosatta judarne gifvit honom att inför riksdagen uttala den tacksamhet och glädje, hvarmed de skulle mottaga det erkännande af deras medborerliga ställning som skulle ligga i antagandet af de föreslagna grundlagsförändringarne. Detta hade af den mosaiska församlingens föreståndare blifvit uttaladt i så ädla, till bjertat gående ord, att det för honom var en kär pligt att uppläsa dem inför kammaren. Efter att hafva uppläst denna redan genom tidningarne bekanta adress, fästade tal. uppmärksamheten på den ädlå förtröstan på det rättas och godas seger som uttalar sig i dessa ord. Han trodde dessa ord innebära en förklaringsgrund dertill, att de bojor som tryckt detta folk I slutligen öfverallt blifvit aflyftade — aflyftade af dem som pålagt dem. Öfverallt der man tagit några steg till judarnes emancipation hade man af deras goda uppförande funnit sig manad att gå vidare. Tal. uppdrog derefter en kort historisk I skildring af de framsteg jude-emancipationen gjort i andra länder. Ingenstädes hade man försport några skadliga följder af att gifva mosaiska trosbekännare tillträde till statens embeten, äfven domareembeten. Tal. trodde icke heller att man här hade att befara några sådana. Han trodde för sin del, att det icke finnes någon domare i Sverige som skulle döma någon person annorlunda, derföre att han vore af annan trosbekännelse än den evangeliskt-lutherska. Hvad skäl hade man att antaga att en jude skulle utöfva en dylik partiskhet? Det vore ju alltid svårare för en dissenter att i detta fall visa sig partisk än för en medlem af statskyrkan. Lika litet behöfde man hysa några farhågor för judarnes verksamhet såsom lärare vid offentliga läroverk. Der man användt mosaiska trosbekännare såsom privata lärare, hade man aldrig, såvidt tal. hade sig bekant, försport någon olägenhet deraf. Vidare påpekade tal. den fördel som den föreslagna grundlagsförändringen skulle medföra för statskyrkans medlemmar. Statskyrkans lära är ett menniskoverk. Såsom sådant är den för ingen del ofelbar, utan underkastad framåtskridande och förbättring. Derföre borde man borttaga de band vår grundlag lägger på forskningens frihet. Derföre vore det godt för den som träder i statens tjenst att veta att han, om han kommer till en ötfvertygelse, afvikande från kyrkans lära, icke behöfver uppoffra antingen sin öfvertygelse eller sin samhällsställning. Det vore i hög grad önskvärdt att man icke blott måtte antaga detta förslag, utan till och med gå ännu längre. Till de erötfringar man gjort på den politiska frihetens område borde man äfven lägga trons frihet. Tal. yrkade bifall till förslaget. (Forts följer. MM AA or rn be th Ar — AFTe— kam dt om Ren Me rr SR KE kn RAR BA ER nde Andra kammaren. Sedan den långvariga diskussionen om främmande trosbekännares medborgerliga rättigheter, hvarföre en kortfattad redogörelse iemnas på annat ställe i tidningen, blifvit slutad och frågan lyckligen afgjord klockan 10 på aftonen samt konstitutionsutskottets förslag till antagande af hvilande ändringar i tryckfrihetsförordningen äfvensom satt fill nästkommande riksdag uppskjuta behandlingen af det från sistlidne riksdag hvilande förslaget till ny föreningsakt mellan Sverige och Norge, båda blifvit utan diskussion bifallna, föredrogs lagutskottets utlåtande n:r .3, i anledning af verkställd granskning af justitie-ombudsmannens embetsförvaltning; med anledning hvaraf uppstod en två timmars diskussion. Grefve Sparre begärde nemligen ordet och uttalade ogillande öfver att lagutskottet ej funnit sig föranlåtet att yttra sig öfver de af justitieombudsmannen framställda förslag till lagförändringar, hvilket enligt hr grefvens åsigt varit en skyldighet, som han hoppades måtte för framtiden iakttagas och som, utom den vinst för lagstiftningen, som deraf borde vara att förvänta, äfven skulle tjena till att väcka lif i en afsomnande institution och uppmuntra en embetsman, som enligt den menskliga naturens beskaffenhet nödvändigt måste slappa af, då han ser, att hans digra utlåtanden år efter år blott föranleda till en så knapphändig behandling, att den kunde rymmas på det lilla blad, som lagutskottets yttrande icke ens fyller. Hr Gumaelius kunde icke gilla det af utskottet om justitieombudsmannen begagnade uttrycket att han genom nit, oväld och skicklighet motsvarat riksagens förtroende. Detta uttryck vore visserligen ansedt såsom en stående fras, men tal. visade att äfven andra ordalag blifvit begagnade, och han önskade för sin del, att ordet nit måtte uteslutas. För att detta ord skulle kunna begagnas, fordrade tal. någon mera positiv, utöfver det vanliga måttet gående, förtjenst än han ansåg den nuvarande justitieombudsmannen hafva ådagalagt. Tal. sökte visa detta dels genom de få åtal, som på inkomna anmälanden blifvit anställda, dels derigenom att han icke af egen tillskyndelse ingripit, oaktadt företeelser af maktmissbruk under äret icke saknats, hvilka blifvit en visa omkring landet, samt slutligen derigenom att han i sina förslag till lagförändringar ansett oss böra gå tillbaka i stället för framåt. Hr Ribbing anmärkte emot grefve Sparre, att utskottet icke gerna kunde ingå inågra vetenskapliga undersökningar om de af justitieombudsmannen framställda lagförslagen, och som utskottet saknade motiohsrätt, kunde någon praktisk påföljd af dess yttrande icke heller vinnas. Emot hr Gumelius anmärkte tal., att man icke kunde fordra något mer af någon embetsman än att han follgjorde sin skyldighet, ja ban hade icke ens rätt att göra något utöfver sin skyldighet. Rykten om maktmissbruk kunde väl hafva varit kringspridda i brterna, men det återstode ju att visa deras sanningsenlighet. Att många åtalicke blifvit anställda bevisade icke heller bristande nit, såvida det icke kunde visas, att flere eller färre af de anmälanden, som till denna åtgärd föranledt, verkligen bort dertill föranleda. Hr Sven Nilsson i Österslöf ansåg, att justitieombudsmannen hvarken ådagalagt nit eller skicklighet, såsom bevis hvarpå talaren ur minnet, emedan hans exemplar af utlåtandet med derpå gjorda anteckningar kommit bort, anförde tvenne exempel. . Hr A. Bergström bestred proposition på hr Gumelii yrkande om uteslutande af ordet nit ur lagutskottets omdöme. Det tillkom nemligen, enligt grundlagens föreskrift, lagutskottet ensamt att afgifva omdöme om justitieombudsmannens verksamhet, och riksdagen hade ingenting annat att göra än att lägga dess utlåtande till handlingårne; stående det kamrarne fritt att visa sitt ogillande genom att icke återvälja -honom. Hr Hierta äfvensom hr Leijer uppträdde emot-hr Ribbing. Hr Ola Jönsson understödde hr Gumeelius, an? märkande emot hr Bergström, att kamrarne välde borde ega rätt att gilla eller förkasta lagutskottets utlåtande i detta fäll, men återtog sedermera liksom hr G. yrkandet om borttagandet af ordet nit och yrkade nu i stället att lagutskottets utlåtande måtte med ogillande läggas till handlingarne. Hr Per Nilsson i Espö ansåg, att det helt enkelt måtte läggas till handlingårne, hvilken åsigt delades af hr Mannerskantz och frih, af Schmidt; varnande desse talare dessutom för att uttala något ogillande omdöme, bland annat derför att det i sådant fall torde bli svårt att till det vigtiga embetet erhålla en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man, såsom regeringsformen föreskrifver att han skall vara. Efter diskussionens slat ånstäldes votering mellan de båda meningarne, huruvida utlåtandet skulle med eller utan ogillande läggas till handlingarne, och segrade den sistnämnda meningen med 66 röster mot 65. SR 4 me kan IA SA bet 200 FR ed ot rf