JUAN GUNT 1VI HLALLUS alllalullal, VLU HULU Ilau alv ser att staten skall fullfölja detta ändamål. Talaren kan för sin del icke gå in på den åsigt, som vill göra staten till en blott rättsanstalt i ordets trängre mening. Hela vårt samhällsskick hvilar på den grundsatsen, att den äfven är en kulturanstalt. Man torde icke kunna bestrida, att af all kultur den religiösa kulturen är den vigtigaste. Men denna kultur uppkommer aldrig blott genom en religion i allmänhet, utan alltid genom en viss, särskild religion. Detta bestrides visserligen af en viss fraktion. men på skäl, som äro af den beskaffenhet, att de icke behöfva vederläggas. Staten måste nödvändigt vara angelägen om att medborgarne hatva en viss religion. Den kan icke vara indifferent för hvad de hafva för en religion. Utskottet har äfven ansett, att vissa funktioner äro af den beskaffenhet, att frimmande trosbekännare äro alldeles olämpliga att utöfva dem. in öfvertygelse, sade tal., är, att det är statens I att icke låta dem utöfva inflytande på det offentliga. I afseende på det enskilda lifvet är min bestämda tendens, att låta den religiösa friheten der sträcka sig så långt som möjligt. Men på det offentliga området, isynnerhet der det är fråga om att inverka på medborgarnes bildning, måste staten tillerkänna en viss religion företrädet. Och hvilken är för oss denna religion? Behöfva vi väl säga det? Vi bekänna oss för evangeliska kristna, för protestantiska kristna åtminstone. Om en sådan bekännelse är ganningslös, ville talaren ej afgöra. Men en sådan bekännelse genomgår tydligen lagarne för vår uppfostran. En sådan bekännelse genomgår sjelfva vår civillag. Denna är ett uttryck icke af judisk, icke ens af blott allmänt kristlig, utan af protestantisk bildning. En evangelisk kristen eller åtminstone protestantisk anda genomgår vårt domstolsväsende och våra läroverk. Till och med tillämpningsskolorna bära pregeln deraf, och alldeles bestämdt de egentliga uppfostringsanstalterna. Alla anordningar utvisa, att här är meningen att det skall vara evangeliska instituter och icke instituter, som gå i en motsatt riktning. De, som önska utöfva en verksamhet inom dessa instituter, böra således utöfva den i samma anda. Men man frågar: utöfvar icke staten ett våld, om den fordrar att de individer, som tjena den, skola vara af en viss religion? Med samma skäl kan man fråga: begår icke staten ett våld, då den öfverhufvud uppställer några kompetensvilkor för embetens beklädande. Man kan, utan eget förvållande, sakna åtskilliga naturliga vilkor för utöfvandet af ett embete. Man kan genom fattigdom ha blifvit hindrad att förvärfva de kunskaper, som fordras för detsamma. Men ingen sätter derföre i fråga någon rättighet att öfverhoppa alla kompetensvilkor. Man erkänner tvärtom att staten har rättighet att uppställa sådana vilkor. Men man anser, att det är ett slags vilkor, som den icke får uppställa, nemligen sådana, som röra den religiösa bekännelsen. Detta kommer helt och hållet an på hvad statens ändamål är. År detta ändamål sådant, att det kan fordra inskränkningar i afseende på trosbekännelgen, då blifva dessa inskränkningar äfven berättigade. Ställer man sig på indifferentistisk ståndunkt, kunna de ej vara nödiga. Hvarje medDorgare, utan skilnad på trosbekännelse, kan då sköta hvilken tjenst som helt. Men alla vårt sambälles vilkor häntyda på någonting helt annat. Det faktiska förhållandet är, att det är ett samhälle med evangelisk kristen bekännelse. Såsom sådant kan det icke i alla sina funktioner tjenas af personer med ingen religion eller af hvilken religion som helst. I denna fråga uppträder sålunda den enskildes intresse i strid mot statens. De kunna icke i grunden vara stridiga. Om talaren än icke kan erkänna personlighetsprincipen såsom grund för samhället, kan han icke heller uppfatta staten såsom ett för sig sjelft stående väsende, som blott fullföljer sitt. eget ändamål utan att fråga efter om den krossar individen. Men detär hans fullkomliga öfvertygelse, att individens intresse i flenna fråga icke kan vara berättigadt att uppträda mot statens. Då skulle med samma rätt alla enskilda iotressen kunna göra sina anspråk gällande mot det allmänna, hvaraf följden blefve en fullkomlig upplösning af alla samhällsband, mest förderflig för individerna. År det afgjordt att det är en välsignelse för menniskan att blifva uppfostrad i religiös sanning, då bör man äfven sörja för, att samhället skall kunna gifva en sådan uppfostran. Af omtanke för individens egen välfärd bör staten ä för enskilda intressens skull afvika från sitt mål. Allraminst vill tal. släppa af den evangeliska bekännelsen såsom bestämmande för statens hela riktning. Svenska statskyrkan är den kyrka, som staten förklarat sig vilja begagna för folkets religiösa uppfostran. På dessa grönder ansåg talaren, att man bland de embeten, som icke få utöfvas af främmande trosbekännare, äfven bort upptaga domareembeten samt lärareplatser vid elementarläroverken och folkskollärareseminarierna, med undantag af öfningslärarne. Då skulle förslaget hafva varit fullt tillfredsställande. Dessa funktioner äro nemligen sådana, att de fordra ett bestämdt etiskt åskådningssätt, beroende af den religiösa bekännelsen. Om ett och annat undantag gjordes, kunde talaren ej inse att det skulle leda till någon skada. Men att statens grundlag förklarar det likgiltigt, om en person, som bekläder ett domareeller lär rareembete, är evangelisk kristen, jude ellerkatolik — detta afviker allt för skarpt från den grundsats, som genomgår hela vår lagstiftning. Talaren ansåg icke att en representant bör handla efter instruktioner, men han kunde dock icke underlåta att fråga sig, huru ett stadgande, sådant som det nu föreslagna, skulle taga sig ut för det allmänna folkmedvetandet. Svenska folket var ännu ej färdigt att med ett fullkomligt fördomsfritt må en sådan förändring, och i ifrågavarande fall hade denna fördom en fönd af sanning uti sig. Detär en allmän grundregel att icke införa i samhället några lagar, som stå i strid med det allmänna åskådningssättet. Äfven på grund af åtskilliga brister i stiliseringen, men hufvudsakligen derföre, att icke domareoch lärarekallet blifvit upptagna bland dem, som icke få beklädäs af främmande trosbekannare, yrkade talaren afslag. Frib. Bildt. Hvilket värde man skall tillägga de gjorda anmärkningarne — detta beror på från hvilken ståndpunkt man betraktar förslaget, antingen man betraktar det från svenska kyrkans ståndpunkt eller såsom ett önskningsmål att garantera varje svensk medborgare ex sådan ställning, att han fritt kan utveckla sina anlag och obehindradt vac å fäderneslandet. Tal. ansåg, att i grundlach Em kt be TA es FN ock DD hy ey jr hy MH 0 MM FR DÖR MN FN OO OM IH 2 FH DD få MD fr jr rr FR I ÖV EKA IN SA DN RA bg en i ot borde finnas några andra inskrän ingar i fråga om den religiösa bekännelsen än sådana av. diga för att skydda vår egen tros som voro nödvar tagar i detia hänseende hade rihet. Våra tvångs. Sår 1 a ratat ur om sådan nödvändighet. Då Gustaf Wasa planterade trosfrihetens planta i den svenska jorden, behöfde den ännu skyddas. Detta skydd var nödvändigt ända tilldess franska revolutionen bröt det katolska prestväldet: Länge hade reformationen icke blott i vårt land, utan i hela Europa att käropa mot en katolsk reaktion, beundransvärd genom den kraft den utvecklade; men fördömlig genom de medel den ånvände; Om denna nödvändighet funnes i våra dagar, då skulle tal. icke tveka att bekämpa ett förslag sådant som det man nu hade att behandla. Men den finnes icke längre. Ett af de allra tydligaste bevisen derpå är det nu pågående kyrkomötet i Rom, der man förklarar en menniska ofelbar. Just denna öfverdrift är det största beviset på svagheten af det katolska prestväldet i våra dagar. Tal. gjorde sig visserligen inga illusioner om att icke detta prestvälde ännu länge skall kunna ega bestånd. Men det är icke mera farligt. Just den omständigheten, att det är de katolska folken som nu upprega sig mot hbierarkien visar att denna icke mera står på säker grund. Bildningen har gjort så stora framsteg i Spanien och Österrike, att uti dessafländer ingen mera på grund af sin religiösa bekännelse är utesluten från någon medborgerlig rättighet. Med undantag af Sverige, Nordtyska fjrbundet, Ryssland, Turkiet och Kyrkostaten hafva alla enroneiska länder erkänt trosfrihetens