den förra, skred långsamt bort, nedåt allen. Bland oss, som stannade hemma, fanns intet öga utan tårar — intet utom Charlotte :Delves; hon gret aldrig; hennes klädning var blott utstofferad med bredare sorgremsor och på håret hade hon några svarta bandrosetter. Jag snyftade och gret ända tills de voro hemma igen, sittande alldeles ensam i matsalen. Och dit kommo de alla, långsamt och högtidligt — en dyster skara med sina långa. hängande sorgflor. Jag vågade mig ej förbi dem, men satt alldeles stilla på en stol mellan ett bord och skäpvken. Lika högtidligt som de kommit, aflägsnade de sig snart åter, efter en stum afskedshelsning till mr Edwin Barley. Mr Sregg och den äldre Barley voro de enda som stannade qvar.. Förlåt att jag dröjer, började juristen; jag följer dervid blott er aflidna frus begäran. Hon gaf mig i uppdrag att, i händelse af sin död stanna och efter jordfästningens slut uppläsa hennes testamente. ,Testamente!, upprepade mr Edwin Barley, Hon gjorde sitt testamente dagen före sin död. Det var hennes vilja att saken skulle försiggå i hemlighet; hon yppade för mig aldrig sina motiver derför, men det var min pligö att respektera hennes önskan. pDetta är en nyhet för mig, yttrade mr Edwin. Har Di testamentet i ert förvar ? Nej, jag lemnpade det åt henne. Det blir kanske bäst att du stannar, min lilla flicka, tillade lagkarlen och vidförde min arm med sin svarta handske, då jag ämnade gå min väg. Testamentet angår dig. Jag frågade er fru, sir, om jag skulle förrara det, men hon föredrog att behålla det sjelf.n Jag vet inte hvar det då kan ha blifvit ; svarade mr Edwin, medan hans bror