STOCKHOLM den 16 Februari, Det förslag till ändring af 28 regeringsformen, med hvilket vi dessa sista dagar sysselsatt våra läsare, gjordes vid 1867 års riksdag hvilande och beslutet derom fattades, hvad första kammaren angick, med 43 röster mot 33. I dag har samma förslag förevarit till slutlig behandling och redan på f. m. blifvit af första kammaren antaget med en majoritet af 93 röster mot 18. Dessa siffror kunna tjena såsom mätare på de framsteg, som den religiösa fördragsamheten gjort i det allmänna tänkesättet under denna korta tidrymd af tre år. Samvetsfrihetens vänner hafva skäl att uppriktigt glädja sig åt en så lysande seger. Den skall, vi äro förvissade derom, lända vårt fädernesland till både gagn och heder. Det är sannt att frågan ännu icke är slutligt afgjord, emedan andra kammarens votam återstår; men att sluta af det sätt, på hvilket talarne på de olika sidorna blifvit af församlingen mottagna, synes icke minsta tvifvel förefinnas om utgången äfven inom denna kammare. Om man icke på förhand var underrättad om utsigterna för förslaget inom första kammaren, så behöfde man blott aktgifva på den stämning, i hvilken motståndarne uppträdde, för att finna att de visste sin sak förlorad, och hade ännu något tvifvel kunnat förefinnas om utgången, skulle det ha häfts, då justitiestatsministern frih. De Geer kastade tyngden af sitt stora anseende och inflytande i vågskålen på deras sida, som talade för förslagets antagande. Hrr Beckman och Nordström stodo så godt som till sista stunden ensamme såsom motståndare till reformen, men slutligen ökades antalet af talare på dennå sida med grefve C. G. Mörner, som förklarade sig nu, liksom då förslaget gjordes hvilande, höra till motståndarnes antal. Skälen emot reformen låta i korthet resumera sig till anmärkningen, att vid antydandet af de embeten och tjenster, som i lagförslaget förklarats icke kunna af främmande trosbekännare beklädas, undantag icke blifvit gjordt äfven för lärarebeställningar och domarebefattningar. Staten vore en kulturanstalt; den religiösa kulturen vore den vigtigaste af alla, och det kunde derföre icke vara likgiltigt för staten hvad slags religion som bibragtes dess medlemmar. Hon borde derföre icke tillåta främmande trosbekännare att utöfva inflytande på det offentliga i de fall der härigenom ett inflytande utöfvades på individerna i afseende å deras religiösa uppfostran och föreställningar. Man åberopade derjemte det allmänna föreställningssättet, som förklarades icke vara moget för en reform sådan som denna. Det katolska proselytmakeriet antyddes äfven med lätt hand af hr Nordström såsom en bland de stora faror, som sörslaget bure i sitt sköte. För reformen uppträdde deremot, utom frih. De Geer, hrr Hasselrot, Bildt, v. Koch, Arrhenius, Stockenström, Hallenborg, Rydin, Ehrensvärd, Raab, Ch. Dickson, Bergstedt och Cederström. Vi hinna icke nu redogöra för deras argumentation, men anse oss böra, med afseende på det stora inflytande som frih. De Geers yttrande utan tvifvel utöfvade på utgången, nämna, att h. exc. hufvudsakligen grundade sitt bifall till förslaget .på öfvertygelsen derom, avt vid en förnuftig tillämpning af lagen anlednizgar icke skulle; förekomma till de befarade olägenheterna. GrunJagens bestämmelse, att befordringar böra ske cefter skicklighet och förtjenst ansåg . exc. böra tagas i sin vidsträcktaste bemärkelse, ocH den lemnade då åt konungen rätt och gjorde det för honom till en pligt att taga i betraktande huruvida en persons trosbekännelse gjorde honom mer eller mindre lämplig till bestridande af en befattning, på samma sätt som afseende måste fästas vid många andra egenskaper, hvilka icke heller uppräknades af grundlagen, såsom redlighet, ersonligt anseende, naturfel m. m. d. De inskränkningar, som nu funnes, hvilade på en ohållbar grund, och de borde derföre ur grundlagen uteslutas. Med afseende på det allmänna tänkesättet anmärkte hr v. Koch, att lagstiftaren derpå borde fästa det största afseende. Men på hvilken del af detta föreställningssätt, sporde talaren, borde afseende fästas? Den oförvillade rättskänslan, som stötes af all orätt, den bör man akta. Det föreställningssätt, som blott har sin rot i fördomar och okunnighet, borde man deremot icke akta. Denna regel hade praktiskt tillämpats af våra störste statsmän. Då Gustaf Wasa kämpade mot det danska förtrycket och utpressningarne, då vände han sig till dalallmogen och tog i anspråk dess förbittring öfver förtrycket; men då han ville genoinföra reformationen, då gick han icke till Mora och Dalarne. Derföre borde icke heller vi några hundrågår 8enare lyssna mest till tankarne från det hållet. Debatten i första kammaren afslöts på ett lika vackert som värdigt sätt af frih. Cederström. Han var ingen vältalare, sade han, och minst egde han en vältalighet, som här kunde göra proselyter. Han ville derföre blott tillkännagifva, att han röstade för förslaget derföre att han ihågkom budet: Allt det I viljen att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem! I andra kammaren beslöts att låta diskussionen gälla båda de förslag, som beröra religionsfrihetsfrågan, både det som afser att genom förändring i 28 regeringsformen lemna främmande religionsbekännare tillträde till embetsbefattningar och det som genom