Soo mar AA AMV PLVVIL ILAAAV UVEILLIDT UCVALINRSfondens tillgångar ej förut blifvit använda. Orsaken dertill vore dels den, att talaren i början af sin embetstid varit sysselsatt med förslag till förSvarsväsendets organisering, som äfven afsåg att taga fondens medel i anspråk, och man borde naturligtvis afvakta denna frågas utgång hos riksdagen, innan fonden eller någon del deraf användes, Den hade dessutom varit otillräcklig för de afsedda ändamålen, och man borde icke taga i tu med ett arbete, innan man såge att man kunde gå i land dermed. Hvarje sak kräfver dessutom sin tid; utredningar och pröfningar af olika förslag måste föregå utförandet, och lätteligen borde äfvan inses, att en ansvarig konungens rådgifvare ej kan gå lika lätt och obepröfvadt tillväga som en utor, rådskammaren stående anmärkare. Hr A. Bergström återkallade i minnet hurusom interpellationer blifvit hos dss framstälda, söm varit både onyttiga och onöäiga. Talaren ville icke karakterisera grefve Posses interpellation hvarken såsom det ena eller andra, men ansåg honom likväl måhända ei hafva användt denna rätt fullt riktigt, enär han ansåg att grefven i sitt svar framstält pya interpellationer utom dagordningen. Såsora ordförande i statsutskottet vore -hr grefven i tillfälle att beherrska situationen i viss mån, och kanske trodde han sig göra det ännu mer. Talaren understödde krigsministern i hans försök att visa, det uppsättandet af en stam stode i öfverensstämmelse med ändamålet för beväringsfonden, hvilken icke kunde upphöra så länge denj derom stiftade lagen vore gällande. Interpellationen hade, enligt talarens uppfattning, blifvit tillfredsställande -beSvarad och han skulle visserligen kunna formuleraen motiverad dagordning, men som han icke ville införa några nyheter, nöjde han sig med att yrka att kammaren skulle helt enkelt öfvergå till dagordningen. . Hr Staaff framhöll det såsom ett missbruk af Interpellationsrätten, då grefve Posse under debatten framställt nya påståenden, och uti ett mycket långt anförande (tal. ville i säga, om det var lika ipnehållsrikt) upptagit helt och hållet nya frågor om nya finanssystem o. d dr Asker yttrade sig i samma syfte, anseende det icke vara i sin ordning att förvandla debatten om en interpellation till en statsutskottsdiskussion. Hr John Ericson ville begagna det enda tillfälle som stod honom till buds att nedlägga en protest mot ett krigsministerns tillkännagifvandel i första kammaren om indragning af årets möten för 2:dra klassens beväring, hvilket i dag från statsrådsbänken varit föremål för en förklaring och redan blifvit — som tal. trodde — till försvarsverkets skada — en verklighet. Tal. erinrade att den 8 Jan. i år en order utfärdats, hvilken anbefallde vissa anordningar för 2:dra beväringsklassens vapenöfningar detta år, hvilka anordningar voro egnade att väcka synnerlig belåtenhet hos beväringsinrättningens Vänner och hos alla dem som insågo, att det är på den stora massan, på beväringen, vi vid landets försvar ytterst måste repliera. Hvad har då händt mellan den 8 och 25 Jan. då hr krigsministern afgaf den nämnda förklaringen i första kammaren? Ingenting har kommit till offentlig kännedom som, enligt tal. tanke, kunde rättfärdiga en sådan åtgärd. Tal, hade hört uppgifvas som skäl indragningar i statsutgifterna och representationens önskningar. Hvad indragningen vidkommer, så ansåg tal. att om medel till beväringsöfningarne saknades, så kunde sådana tagas från allmänna beväringsfonden, hvilken är afsedd för beväringsinrättningens utveckling, och att ett sådant användande af fondens medel vore vida mer i öfverepsstämmelse med fondens ändamål att, som K. M:t föreslagit, derifrån taga medel till beklädnadsoch utredningspersedlar för en ifrågasatt tillökning af stamtruppen. Hvad representationens önskningar vidkommer, så bestred tal. att några önskningar från representationen framställts om indragning af beväringsöfningarne — dessa anslag vore måhända tvärtom de som minst ogerna beviljades på 4:1e hufvudtiteln. Det skedda kunde nuj emellertid icke hjelpas för denna gång och tal. ville knappt önska att krigsministerns order om årets beväringsöfningar ännu en gång ändrades; men om det också är utan tvifvel att denna krigsministerns åtgärd kan vinna bifall hos de representanter, som anse alla indragningar berättigade, så vore dock att förutse, att följden af åtgärden blir den, att de som nu klandra hvad som skett, måste blifva de som snart nog behöfva hjelpa hr krigsministern till erhållande af de anslag på 4:de hufvudtiteln, som äro nödvändiga, — mot just de på detta sätt förvärfvade vännerna. Tal. kunde, etter sin uppfattning om vilkoren för vårt försvar, icke annat än djupt beklaga, att hvad föregående krigsministrar allt sedan 1809 lyckats för beväringsinrättningens utveckling åstadkomma, på detta sätt af konungens nuvarande rådgifvare 1 kommandomål — äfventyrades. Hr Palander motsatte sig på det bestämdaste att i likhet med grefve Posse vägra anslag till förstärkande af våra monitorer, hvilka i sitt närvarande skick icke kunde med framgång skickas i strid mot en fiende, som vore försedd med tidsenliga vapen. Deremot var han ense med grefve Posse derom, att de i sjöförvaltningen hopade besparingarne med god vilja borde kunna användas för statsverket. Just i sin egenskap af en mycket varm vän till vårt sjöförsvar ville han förorda detta, emedan han måste önska, att förtroende finnes för förvaltningen i denna del, hvilket han ej kunde antaga så länge det hittills följda systemet finge fortfara. Grefve Posse erkände visserligen att det vore brukligt att lemna ministern sista ordet, men endast under den förutsättning, att han resumerade riktigt. Så hade dock icke skett, då hr finansministern sagt, att tal. nu blott ansett 200,000 rdr tillgängliga å 5:te hufvudtiteln; han hade i sjelfva verket talat om 5 å 6 hundra tusen, förutom 2 å 3 millioner rdr balanserade behållningar: Frib. Gripenstedt bade fästat sig vid några satser i interpellationen, hvilka han icke kunde förbigå med tystnad. Interpellationens ena uppgift hade varit att möjligen kunna använda besparingar å reservationsanslagen. Men i reservationsanslagens natur ligger just, att de öfverskott, som uppstå, det ena året skola besparas för att användas ett annat, då kanske brist uppstår. Det vore således nödvändigt, att reservationer funnes å dessa anslag. Regeringen behöfde dessutom ständigt medel till sin disposition, och tillfällen gåfves, då hon icke skulle kunna uppfylla sin bestämmelse utan behållningar å anslagen. — Det bade blifvit framstäldt såsom något illa, att gamla reservationer uppstått; men ingen olägenhet PR: stode deraf, ty dessa medel låge icke på en hylla såsom ett ofruktbart kapital, utan vore endast outtagna fordringar hos statseller riksgäldskontoret. Såsom redan blifvit anmärkt, vore statskontorets grundfond för liten, men endast genom dessa så mycket tadlade reservationer torde det hafva varit möjligt för statskontoret att göra den tillräcklig, — Tal. slutade med att uppmana statsutskottet att iakttaga försigtighet och se sig väl före att ej mer än tillbörligt ingripa i administrationens gäng. Hr Adlersparre motsatte sig äfven, att man skulle vägra anslag till förstärkande af monitorerna och byggandet af pansarbåtar derföre, att deras konstruktion ej nu kunde vara i alla detaljer fastställd. Det funnes nemligen ingen ingeniör i verlden, som kunde säga, hurndana de pansarfartyg komme att bli, som år 1871 skulle byggas, men skulle detta utgöra ett skäl för anslagsvägran, så kunde vii all evighet icke få någon flotta, Rättegångsoch Pollssaker. Stöld af vexlar. Vid rådhusrättens fjerde afdelning har i dag ransakning försiggått med OC. A.