STOOEHOLM den 15 Februart Religionsfrihetsfrågan. Utvidgning af fråmmande trosbekännares medborgerliga och politiska rättigheter. TIL. Innan vi gå vidare i vår framställning böra vi förtydliga ett yttrande i vår förra artikel, hvilket kan missförstås. Då vi talade der om några äldre praktiserande läkare, som i yngre åren haft åtskilliga kommenderingar och förordnanden, ville vi antyda, att de samtidigt dermed icke kunde söka och erhålla någon ordinarie befattning af samma karakter. Numera och alltsedan 1862—63 årens riksdag höra läkarebefattningar till de undantag, i och för hvilka kompetens kan finnas hos andra än medlemmar af statskyrkan. Det förslag till förändring i 284 Regeringsformen, som nu är hvilande och i morgon förekommer till behandling i kamrarne, har onekligen vigtiga företräden framför det motsvarande förslag, som genom första kammarens votum föll vid början af 1867 års riksdag. Genom det af konstitutionsutskottet nu framställda och af kamrarne såsom hvilande till grundlagsenlig behandling antagna förslaget har man i sjelfva verket brutit med det hittills följda och i det förra förslaget ännu framträdande systemet, att nästan motvilligt och med stort obehag låta aftruga sig det ena partiella medgifvandet efter det andra, liksom af gunst och nåd. I det nu framställda förslaget gör sig omsider gällande medvetandet derom, att det är rättvisans kraf man har att uppfylla och att det är hög tid att ställa öfriga grandlagsbestämmelser i samklang med 16 Regeringsformen, som bjuder att ingens samvete skall tvingas. Detta förslag erkänner nemligen rättvisan deri, att dissenters må kunna utöfva medborgerliga värf, med undantag för de mål och ärenden, som röra statskyrkan och angå religionen och religionsvården. Ett enda undantag skulle visserligen qvarstå, nemligen i fråga om statsrådsbefattningarne, men detta är så enstaka och utan väsentlig praktisk betydelse för närvarande tid, att det icke kan anses inverka på regeln såsom allmän och innebärande ett fullständigt erkännande af rättvisans kraf. Här gäller det sålunda i sjelfva verket att i uttala sig för eller emot en stor grundsats. Men det är fara värdt, att förslagets motståndare icke skola välja sin position på grundsatsernas mark, der den måste vara så i hög grad underlägsen och der de onekligen måste känna sig besvärade af det erkännan. de, som den civiliserade verlden gifvit åtj principen af likställighet i medborgerliga rättigheter och skyldigheter för medborgare af olika kontessioner, Utan tvifvel skall man å den sidan i stället begärligt söka efter formella invändningar och betänksamhetsinkast med afseende på den praktiska tilllämpligheten, hvarvid en och annan gecom invecklade och till sina resultater svårfattliga deduktioner torde bringa i erinring den Talleyrandska satsen, att talet är till för att dölja tankarne. Man finner sålunda t. ex. af de förhandliogar, som egde rum, då förslaget antogs såsom hvilande, att anmärkningar blifvit gjorda i afseende på ordet religionsvård såsom ett nog mängtydigt och sväfvande uttryck, vid hvars tillämpning såsom regel knappast någon fast grund skulle kunna uppvisas för den boksteafstolkning, hvarom man sällan underlåter att påminna såsom i grundlagen föreskrifven, då man söker anledningar att nedgöra ett grundlagsförslag. Vi tro, att man i detta hänseende gör sig fullkomligt onödiga bekymmer, så mycket hellre som vi för vår del icke inse ringaste olägenhet kunna uppkomma deraf, om en dissenter, som till följd af skicklighet och andra egenskaper hade ansetts lämplig att bekläda en domarebefattning, verkligen skulle blifvit i tillfälle att äfven tillämpa strafflagens 7:de kapitel, som afhandlar religionsbrotten och stadgar ansvar för hädelse mot Gud, gäckeri med gudstjensten och sabbatsbrott. Vi taga oss friheten att i detta hänseende anföra följande ord af Macaulay: Man har sagt, att det vore gräsligt att-se en jude såsom domare förhöra en menniska för hädelse mot Gud. Enligt min åsigt är det gräsligt att se hvilken domare som helst, enligt närvarande lag, förhöra en menniska för hädelse mot Gud. Men om lagen om detta ämne befunne sig i ett sundt tillstånd, inser jag ej hvarför en samvetsgrann jude icke skulle kunna sitta till doms öfver en gudsförsmädare. Jag anser, att hvar och en bör ega frihet att diskutera religionens skäl och grunder; men ingen bör ega frihet att påtvinga andras motvilliga öron och ögon ljud och syner, hvilka måste förorsaka förargelse och förbittring. Skilnaden är klar. Jag anser det oriktigt att straffa en man för det att han säljer Paynes Förnuftets tidsålder i ett rum bakom boklådan åt dem, som önska köpa, eller för det han i en enskild lokal håller en deistisk föreläsning, för dem som vilja höra på. Men om någon i ett fönster vid Strand utställer en ohygglig karrikatyr öfver det, som utgör ett föremål för vördnad och tillbedjande för 999 menniskor af hvarje tusental, som vandrar fram och åter på demna stora stråkväg; om någon på en allmän samlingsort med skymfande biord beledsagar namn, hvilka hållas i vördnad af alla kristna, bör denne, enligt min åsigt, allvarligt bestraffas, icke för det att hans mening är skiljaktig från vår, utan för det att EDO EEOSK EE AFA a Ne —— se! ID In On IA kr ot Å för ch Ft pt Pt a a (DD tr en NV RN OO MÅ AA MD ET Kd PS -—