STOCKHOLM den 14 Februari, Religionsfrihetsfrågan. Utvidgning af främmande trosbekännares medborgerliga och politiska rättigheter. Hu. ; Det direkta och principiella. motståndet mot hvarje utvidgning af dissenters rättigheter i medborgerligt och politiskt hänseende representerades vid 1867 års riksdag hufvudsakligast af tvenne riksdagsmän, inom andra kammaren af en allmogesman från Dalarne, inom den första af en biskop från vestliga Sverige. Deras argumentation innehöll visserligen ingenting, som icke otaliga gånger blifvit fullständigt vederlagdt, och den blef under diskussionen utförligt gendrifven. Vi anse oss emellertid särskildt böra fästa uppmärksamhet på några väsentliga punkter i bådaderas framställningar, i afseende på hvilka man — med stöd af den erfarenhet man i det hänseendet förnt haft — kan vänta, att de åter skola upprepas, såsom vore de obestridliga och vigtiga sanningar, Så länge man å ena sidan icke tröttnar att framkomma med oriktigheter och paradoxer, får man å den andra icke tröttna att beriktiga. . Vi sammanfatta dessa särskilda invändninningar så kort och distinkt som möjligt; ett citerande 21 verba formalia skulle ofta nödga till aftryckande af långa anföranden. 1 Det är underligt, heter det, att man riksdag Gfter riksdag kommer med denna sak och vill ha den betraktad såsom en så stor och vigtig angelägenhet, då de främmande trosbekännare, som det gäller, äro så få till antalet, och frågan sålunda är af ringa praktisk vigt. På denna gamla, ofta gendrifna invändning måste man ånyo svara med den frågan: är det då icke af någon praktisk vigt. att det finnes rättvisa i lagstiftningen, att man ur densamma borttager rättskränkningar, som äro oförnoftiga till sin grund och skadliga till sina följder. . Skulle mandraga konsedronsorna ur påståendet om rättvisans minre praktiska vigt så snart det gäller kategorier af ett mindre antal medborgare, så skulle vi i sanning komma till förhållanden och tillstånd, för hvilka de herrar, som nu med lätt bjerta föra den nyssnämnda jargonen på tungan, skulle rysa tillbaka. För öfrigt är det ganska visst, att frågan nu icke rör uppställandet af abstrakta rinciper, som icke ega någon praktisk. tillämplighet. I vårt land finnas t. ex. flere tusental af baptister; största delen af dem stå ännu officielt enrollerade i statskyrkan, derföre att 1860 års dissenterlag gjort det omöjligt för dem att med bibehållande af bekännelseoch lärofrihet bilda en-officielt erkänd dissenterförsamling. I samma ögonblick som Zessa, hvilka till följd af sin öppet förkannade tro och bekännelse icke längre tillhöra statskyrkan, äfven läte utstryka sina namn ur dess officiella rullor, så skulle de derigenom förlora en del medborgerliga rättigheter. Detta gäller för öfrigt om hela den uppväxande ungdom inom nämnde församling, som icke blifvit i statskyrkan konfirmerad. Om den förskaffar sig -vetenskapliga insigter och aflägger föreskrifna lärdomsprof kan den icke bli i tillfälle att i statens tjenst tillgodogöra sin förmåga. Inom härvarande baptistförsamling finnas, efter hvad vi tro oss veta, flere medlemmar med akademisk bildning och deribland åtminstone en, som tagit filosofie-doktors-graden. Men ännu större praktisk betydelse, redan för det närvarande ögonblicket, har.en tilllämpning af rättvisans grundsatser uti ifrågavarande fall för de mosaiske trosbekännarne 1 vårt land. Uppmuntrade genom den anda af tolerans, som hos oss gjort sig gällande inom det allmänna tänkesättet, genom det erkännande af religionsfrihetens princip, som legat ati åtskilliga lagstiftningsåtgärder, ha äfven inom denna krets af svenska medborgare många hittills nedhållna goda krafter erhållit en energisk lyftning. Det är ettiförhållande till fåtalet af mosaiska trosbekännare i vårt land märkligt antal, som på senare tiden sökt tillegna sig en högre bildning; de ha tillitsfollt vågat hoppas, att i ovilkorligt sammanhang med hela den öfriga samhällsutvecklingen äfven de inskränkningar för dem i medorgerliga rättigheter, som härröra från förgångna tidehvarfs numera alldeles rubbade och till största delen . graflagåa uppfattning, inom kort skulle försvinna, och säkerligen ha flere bland dem grundat sina planer om framtida gagnelig verksamhet och deraf härflytande lefnadslycka på dessa förhoppningar. Vi känna icke noggrant antalet af nu lefvande mosaiska trosbekännare, som aflagt akademiska examina; men vi ha i en annan tidning sett uppgifvas att det finnes inom denna kategori af medborgare: 2 juriskandidater, af hvilka den ene tillika är filosofie doktor; 3, som aflagt examen till rättegångsverken, af hvilka 1 filosofie doktor; 5 medicine doktorer; 4 filosofie doktorer; samt 7, hvilka vid Upsala universitet nu äro sysselsatte med studier för filosofiska och medicinska graden samt för juridisk. embetsexamen. Summan skulle sålunda bli 21, enligt denna uppgift, som säkerligen i det närmaste är riktig, ehuru vi, som sagdt, icke äro i tillfälle att kunna kontrollera densamma: Deremot ha vi sjelfva iakttagit och kunna anföra en och annan omständighet, som synes oss märklig och betecknande. Af -de mosaiska medicinedoktorerna ha några en mycket vidsträckt praktik inom hufvudstaden. De ha varit kommenderade såsom läkare vid flottan; en och annan har pe ententen