var att L. såsom hufvudrian borde når som helst redo och räkning lemna, men ändå mera då bolaget inisslyckats, och att han sjelf i afhendlingen uppgifvit att 6000 rdr H. bko blifvit till ipn utbetalta: således ålades L. att den 20 Nov. s å. inför Rådbhusrätten i motparternas närvaro namngifva sjelfva persotien, af hvilken han och den uti myntet proberade, rikhaltiga guldoch silfversanden först kunskap erhållit, också der en sådan sand finnas skulle, och med behörigt qvitto pen a skäl bevisa att för samma kunskap i upptäckarelön verkligen 6009 rdr betalt och vbdilvib — hvarefter, om L. allt detta fullgjorde, rådhusrätten sedermera ville de ömsesidigt gjorda påståendena pröfva. . Mot detta utsläg erlade begge parterna vad till hofrätten, Serlachius, intressenternas fallmäklig, påstod att rådhusrätten icke hade dömt i hufvudsaken. Lagerstolpe yrkade att kemnärsrättens utslag såsom särdeles välgrundgadt, skulle gillas, och fordrade derjemte å sina motparter strängaste ansvar för det att de tillåtit deras ombud på mångahanda sätt colominera L. utan hänsyn till hans stånds, -embetsoch samhällsställning. Särskildt tillvitade Serlachius Lagerstolpe att hafva i strid mot afhandlingen och gifna löften förrådt hemligheten (om den rikhaltiga sanden) till andra personer, som han ve at i affären indraga, hvarigenom bolagets vinst skolat minskas eller på andra händer öfverflyttas.. Sålunda hade L. 1726 förevisat presidenten baron v. Höpken tre attester af Schnach, då L. uppgifvit att den jer återkomne Johan Grubb fonnit rik silfveroch guldsand, och erbjudit v. Höpken att i bolaget ingå, enär intressenterna dels aflidit, dels voro oförmögna att medel tillskjuta för sandens hitbringande; v. Höpken hade förfrågat sig varliga och under tysthetslöfte hos åtskilliga om de i affären velat ingå, men endast rönt obenägenhet, hvadan han denö Juni 1729 skriftligen averterat L. att han icke i entreprisen ville ingå ehuru han befarade att den stora vinsten kunde gå för vårt fattiga land förlorad.. Härpå svarade Lagerstolpe, att han vidtagit den anförda åtgärden derföre att det syntes honom för intressenterna bättre att få nya bolagsmän, som egde kapital, än att ega en uppfinning, som af brist på penningar ej kunde uppodlas. Men om hans ifrågavarande åtgärd vore brotts: lig, så kunde den compenseras af Johan Grubbs enahanda åtgärd, dervid han mera sett sina egna än intressenternas fördelar till godo. an hade nemligen den 6 Maj 1730 ingått ett appart bolagskontrakt med ofvannämnde presidenten von Höpken, statssekreterararen G. Boneauschiöld, kommerserådet J. v. Hökerstedt och schoutbynachten T. Ankarkrona, samt Jonas Alströmer, Michel Grubb och Carl Aspegren, hvilka åtogo sig förskjuta medel för utsändande af ett tjenligt fartyg, med hvilket J. Grubb skulle seed för att på det af honom anvisade stället upptaga den rikhaltiga sanden. I den händelse Gud såvida härtill täcktes i sin outsägliga nåd hjelp lemna, — så att om sanden befunnes någorlunda till sin qvalitet efter profvet vara — skulle, skeppet Göta Leijon och ett annat af cirka 40 läster ut-: sändas, och Jan Grubb och hans medintressenter då bekomma 20,000 plåtar, eller 120,000 rdr rmt. På det att den långa resan af Grubb med nöje skulle företagas erhöll han strax såsom gåfva 1000 daler silfvermynt till sina skulders liqviderande, 300 daler till sin ekipering, och tillförsäkrades derjemte ganska goda vilkor under resan. Häraf allt visade sig, erinrade Lagerstolpe, å ena sidan att hans :bemödanden för den stora. upptäcktens utdrifvande städse i god afsigt tillkommit och af många hög-upplysta män med stort intresse omfattats. Svea hofrätt, som meddelade sitt utslag i saken den 14 Juni 1844 — således på elfte året efter rättegångens början — frikände, lika med kämnärsrätten, Lagerstolpe från allt åtal, grundande hofrätten sitt utslag äfven på den omständigheten, att numera efter så många års förlopp och sedan Johan Grubb tillika med största delen af intressenterna jemväl med döden afgått., icke utrönas kunde huruvida han någon sand af uppgifven beskaffenhet rätteligen funnit. Detta utslag anmälde sig Serlachius vilja underställa K. M:ts pröfning och nedsatte revisionsskilling; men i justitierevisionens protokoller för åren 1744—46 förekommer icke denna sak, och torde således med visshet kunna antagas att parterna åtnöjde sig med hofrättens utslag. STEN APEEPY I OR ENTER EPN