RA SA ee JA NR PE MIER EVBRIY ERE TUCVARIR GALET det tagit befattning, utan lemnat det till de skicklige affärsmännens verkställighet; attintressenterna när afhandlingen uppgjordes redan sett sanden, som under de många proberingarne alldeles gått åt; att stället der sanden fanns skulle af J. Grubb och Löwen upptäckas närmare och derföre hade de utrest, men att det ej var hans fel om de icke i sitt letande lyckats; att hans åtgärd, att till nppfinnaren af den första sanden utbetala för) hemligheten 6000 rdr af intressenterna SE då afhandlingen slöts, och att i en sades uttryckligen det företaget var stäldt I vinst och förlust, hvaraf ingen annan slutsats borde dragas, än att äfven förlust kvnde uppkomma. Härpå invände hofrättsadvokaten Serlachius, som hade en skarp penna, att om ej L. med projectet framkommit, det så väl ute t och ständigt om sitt stora Arcanum talat, så hade de redbara affärsmännen icke i en så vådelig affär det stora kapitalet insatt — det vore ej för mycket om de äskade veta huru penningarne använda blifvit 0. 8. v. Men Srelachius åstadkom framdragandet af flera omständigheter, som voro för L. ganska graverande. Sålunda producerades ett af J. Grubb den 14 Dec. 1726 utgifvet betyg att han som 1722 begifvit sig ut på resan och ankommit till en viss ort i Medelhafvet, der funnit en blåaktig sand, som till L. blifvit hemsänd och som denne till probering af Schoach lemnat, hvilken också 26 prof anstält, och sedan afgifvit en attest af tvätydigt innehåll. Vidare styrktes att Schnach redan 1719 för amiralitets-kammarrådet Nordenhjelms och 1721 för Lagerstolpes räkning undersökt en blåaktig sand, om hvars silfveroch guldhalt han intyg lemnat, och att den i deras ego kommit genom en i kammarrevisionen anstäld vaktmästare Schröder. Denne, som redan uppnått en hög ålder och var sängliggande, blef den 6 Maj 1732 i sin bostad af notarius publicus Kihlburger på ed hörd och berättade att han i 5 år innehaft den blåaktiga sanden (innan den kom i Lagerstolpes händer) och att Schröder erhållit den af sin systerson Brynelson, som för några och 20 år sedan ve som styrman på skeppet Tre Cronor och sedan för omkring 15 år tillbaka omkommit med en holländsk hastlöpare Gallioth, och att Schröder intet det ringaste recompanie af Nordenbjelm eller Lagerstolpe bekommit för det han gifvit dem tillkänna hvar sanden blifvit funnen. Schnach, på ed hörd i kämnersrätten den 11 Juli 1734, meddelade, att under det han proberat sanden hade Nordenhjelm berättat, att sanden hade tagits på kammarrevisionens bord, der den brukats till strösand och att den, enligt Schröders uppgift, stått i kammarrevisionen långt öfver 20 års tid. — Härpå svarade Lagerstolpe att den sanden vore en annan och oduglig, emedan den blott inhållit 20 lod silfver pr centner; men att den rätta sanden vore den, om hvars rika silfveroch guldhalt Schnach efter flera proberingar afgifvit de begge fördelaktiga betygen; att den oriktiga sanden brukats i kammarrevisionen, men att den rätta erhållits af en ostindisk skeppare, som uppgifvit fyndorten; härom allt hade först Nils Grubb och sedan de öfriga intressenterna fullständigt underrättats och att de varit dermed nöjda bevisades bäst deraf, att de utan vidare utlagt sina andelar både af de 6000 och de 3000 rdr H.beo, utan att för de törra begära qvitto af den rätte upptäckaren, Schröders vitnesmål hade tillkommit af missnöje deröfver att han ej fått nåon belöning för den odugliga sanden, och ordenhjelm hade för saken intresserats derföre att han i proberingskonsten var något kunnig, och anmodades derföre öfvervaka Schoach; men L. hade aldrig förtrodt N. orten der sanden fanns, ej heller Schnach,. utan fått än den ena än den andra ortuppgiften, så att alla afsigtligt blifvit vilseledda å det att de ej skulle förråda och sälja hemigheten till andra personer. Hura oegennyttigt Lagerstolpe i hela saken! förfarit ville han bevisa dermed att han af! de Levantiska respenningarne intet bekommit. ) De hade så fördelats att baron Fredr. Löwen ), konsul Harmens, samt Nils och Johan Grubb qvitterat hvardera 750 rdr Hamb. banko, dock så att Johan Grubb uppburit alla lotterna utom Löwens. Såsom förut är omnämndt utreste Johan Grubb i början af 1722 och återkom 1726. Under tiden skref han några bref tillintressenterna; men i mystiska ordalag: än sade han sig hafva funnit orten och äfven sanden deraf han för osäkerheten skull intet vågade hemsända: än begärde han en remiss i sin stora förlägenhet och lät förstå att han i Livorno kunde sälja hemligheten. När han slutligen efter stora vedermödor hemkom, medförde han väl ett parti sand, men som icke dugde, ehuru Schnach om den gaf ett tvetydigt intyg. Andtligen blef kämnersrätten efter att i sju år hatva behandlat tvisten den 9 Augusti 1739 i tillfälle att meddela ett utslag i hufvudsaken. Åberopande afhandlingens, ordalag ansåg k. rätten L. namera icke kunna förpligtas till något närmare, redogörande i målet, då han med intressentskapets affärer ej tagit någon befattning — icke heller kunna åläggas uppgifva hvar sanden funnits, ej heller att styrka till hvem han upptäckarelönen utbetalt. L. blef således i allo frikänd, fick 30 daler s, m:t irättegångskostnad och hänvisades, om han så nödigt ansåg, att genom särskild rättegång af motparterna söka rekonvention för deras svåra beskyllningar. ; Lagerstolpes motparter vädjade nu till Stockholms rådhusrätt, der han preliminariter invände att då under tiden några af intressenterna med döden afgått, deras rättsinnehafvare ej egde att vid rådhusrätten uppträda såsom parter, utan skulle de sin klandertalan vid kämnersrätten särskildt börja. Invändningen ogillades, blef af Lagerstolpe dragen under Svea hofrätts pröfning, men utan framgäng för honom. — I hufvudsaken anfördes å ömse sidor detsamma som vid kämnersrätten och hofrättsadvokaten Serlachius blef i sina tillvitelser mot L. allt mera sträng. Efter tre års förlopp — den 16 Oktober 1792 föll rådhusrättens utslag: deri förklarades att afhandlingen var ett behörigt kontrakt, att Lagerstolpe var till bolagetsj upprättande första anledningen, och attmed : f (i i t f E f (C i A I J