skulle fråga mig angående mötet vid paviljongen och mitt sammanträffande derefter med Georg Heneage. Selina hade befallt mig att tiga, men om han utforskade något och höll förhör med mig, hvad skulle jag då svara? Jag kände att förskräckelsen då och en lång tid derefter höll mig fången. Sakta och fort öppnade jag dörren till Selinas rum och gick in. Han måtte väl aldrig ämna sig dit? Nu hörde jag hans fotsteg — de närmade sig — han måste säkert gått förbi biblioteksdörren, ja — nu kom han! Gifvande vika för ögonblickets ingifwvelse smög jag mig bakom fönsterdraperierna, ännanföre hvilka det bågformigt utbygda fönstret bildade ett litet ram. Derinne stodo tre stolar, en Jå hvardera sidan och den tredje midtför. Jag satte mig på en af dem, drog den hvita jalusien litet åt sidan och börjada se på de mörka gestalterna som vandrade bort i allen. Ja, nu är det förbi, sade Edwin Barley till sin hustru, i det han kom in och stängde dörren efter sig. Nu, blir det frågan om huru man skall lyckas gripa honom. Hur dömdes saken? frågade hon. Som uppsåtligt mord. Coronern satte i fråga att atvakta flera bevis, men juryn förklsrade sig enhälligt emot vidare uppskof och afkunnade genast domen. Hvem är då anklagad för mordet? Georg Heneage, naturligtvis. Trodde du att det var jag eller du? En stunds tystnad inträdde. Jag kände mig olycklig och villrådig, huruvida jag icke, som hedern fordrade borde stiga fram och visa mig — nej, jag vågade det icke! Så högt och häftigt som hennes halssjukdom tilllär, började åter Selina: Jag kan inte tro det — nej, jag vill det inte — att Georg Heneage var i stånd till