npie, ledning stående strängt bonapärtistis Feuple Francais, och skildringarne såled utan tvifvel starkt färglagda, men de bä dock i det väsentliga inre kriterier af sa ningsenlighet. Då Rochefort uppträdde som kandida lafvade han, som bekant, att han skulle hy. en lokal, der han kunde sarmitianträffa me sina valmän, för att inhemta deras instrul tioner. Lokalen är belägen vid Rue c Flandre, hvarifrån signalen till de senas oroligheterna afs, och då det första möte sxune hållas, hade rödan kl. 5 bildat sig e lång kö utanför, oaktadt mötet skulle öpp nas först kl. 8 Omkring 4000 personc stodo tätt sammanpackade i salen, och 100 uppehöllo sig utanför. Rochefort lät vänt på sig. Flourehs, som nu äter försonat si med honom, bad församlingen urskulda han dröjsmål, då Rocheforts hela tid vore hel gad demokratien. Kl. 129 förkonnade hurra rop utanför, att Rochefort anländt. Ha inöttogå med de vildaste top och demonstra toner, och då tystnad inträdt, tillkännaga han, att han hyrt denna sal till privata sam. mankomster, der man skulle behandla all männa politiska ärenden och dagens frågor Ordet lemnades derpå fritt. Millidre ytt rade nu: Folket har två fiender. Den ens behöfra vi ej längre frukta. Kejsardömet befinnet sig i upplösningstillstånd, det är genomruttet. Den andra fienden är bourgeoisien, den klass som eger någonting. Talaren utvecklade vidlyftigt och i de bittraste uttryck det sista påståendet. Derefter tar Flourens ordet. Alla som stå i spetsen för regeriogen, utropar han, äro banditer och mördare; de må komma från Corsica eller äfinorstädes ifrån. Vi ha fått nog af dessa räddare, som gå omkring med en fläskbit i hatten. Ursinniga bifallsrop afbryta talaren, som derefter förklarar, att folket, när det segrat, skall taga sig väl tillvara för sådana män som Bancel och Jules Favre; isynnerhet vore den senare en usling, som i ett af sina tal fört ett högst nedrigt språk. Flourens anföll äfven presidenten Schneider. Låt oss hänga honom! utropade en af de närvarande. Det kan ej längre få fortfara på det här viset, fortsatte Flourens; om några dafr skola vi skicka alla dessa skurkar åt elvete. De andra talarne yttrade sig ungefär på samma sätt. I ett annat möte vid Passage du Genie yttrade Rochefort: Medborgare, jag tackar er för edra bifallsrop; de vittna om att I delen mina åsigter; men vi måste lägga band på våra känslor, tills explosionens dag kommer. Milliere förklarar, att han ej mer vill höra talas om politisk ekonomi, utan endast om social ekonomi. Den allmänna rösträtten har hittills endast gifvit oss olyckliga resultat. Framdeles skall hon göra folket lyck ligt och upphäfva skatterna; för ögonblicket behöfva vi emellertid skatter, men de böra endast utgöras af de förmögna. Fiourens, som i detsamma inträder, tar ordet från Milligre och säger, att en revolution kan genomföras genom en allmän skattevägran. Denuvarande skatterna äro icke allenast obilliga, utan de användas blott till att underhålla dagdrifvare, som i sina broderade frackar se hånande ned på folket från sina ekipager, samt till hoffester. Mathorel drifver det påståendet, att arbetarne nu för tiden endast arbeta för att föda tyranner och dagdrifvare. På ett möte i Rue Lecourbe, der 800 personer infuvnit sig, diskuterades frågan om arbetet. Rochefort valdes med acklamation till hederspresident. Det talades för bildandet at konservativa föreningar; ett häftigt språk fördes mot fabrikanter och kapitalister, som utsögo arbetarna, mot armen, mot embetsmännen, som vore parasitväxter i samhället o. s, v. Socialisten Cantagrel yttrade bland annat: Vi vilja hafva en ny sakernas ordning; några fabrikanter och någon arbetslön skall ej mera finnas. Den revolutionära floden stiger ständigt allt högre. Kapitalet måste vika för arbetet, om det ej skall blifva bortryckt af stormen. I Salle Moliere hade ett par dagar efter det senast omtalade mötet samlat sig 1500 personer, .som skulle diskutera frågorna om frihandel och skydd. Äfven här valdes Rochefort till hederspresident. Sedan flera tal blifvit hållna mot kapitalet, yttrade Royer: Den sociala revolutionen står för dörren. En annan talare sade: Den rike utpressar folkets kraft och saft, liksom vinpressen drufvornas. En tredje yttrade: I detta ögonblick herrskar lugn; det kommer deraf, att det är så mycket att rifva ned, att man ej vet hvar man skall begynna. Falcet talar om en vild höfding, Kameamea, som äfven tror sig ha en mission och säger sig vilja kröna byggningen (Poliskommissarien varnar.) Talaren skildrar Tuilerierna som ett gammalt kyffe, hvarvid personer, som ej skyggat tillbaka för mened, hårdnackadt klänga sig fast. Talaren tillägger till sluts: Det ges två män, hvilkas namn skola vara en skamfläck genom alla tider. Den ena har förrådt sin mästare — Judas; den andre har förrådt friheten — Ollivier. Hela församlingen utbryter i bifallsrop. Poliskommissarien upplöser församslingen, och det uppstår ett obeskrifligt tumult, hvarunder detropas: Lefve Rochefort! Lefve republiken ! I Paris, skola under de senaste veckorna bållits 30 sådana möten. Som vi af ett telegram känna, har regnringen, med anledning af de senaste händelserna, tillsvidare förbjudit offentliga möten i Paris, och lagstiftande kåren, der saken varit föremål för interpellation, har äfven, genom öfvergående till dagordningen, gifvit sin sanktion af åtgärden. Hvad som ej litet är egnadt att öka den franska regeringens bekymmer är den arbetslöshet, som måste bli en följd deraf att de af f. Seineprefekten Haussmann påbörjade byggnadsarbetena ej mera kunna fortsättas i samma stora skala som förut. Många tusen arI adtara kl samman kAna an : ee FYR — ft — nt br ke rr nt JR JR Am