STOCKHOLM den 10 Februari, Religionsfrihetsfrågan. Uividgning af främmande trosbekännares medborgerliga och politiska rättigheter. Allt det I viljen, att menniskorna skola göra Eder, det gören I ock dem. Kristendomens sedolära. Antager ni en gång, att vi äro förpligtade att tillfoga en menniska lidande derföre att hon icke är af vår religion, hvar kommer ni väl då att stanna? — — — Om ni en gång inträder på förföljelsens bana, så trotsar jag er att finna något skäl att stanna förr än ni uppnått yttersta punkten. Macaulay. De vigtigaste eller rättare sagdt de enda vigtiga bland de grundlagsändringsförslag, hvilka äro hvilande från föregående lagstiftningsperiod och nu blifvit lagda på kamrarnes bord, för att definitivt antagas eller. förkastas, äro de tvenne, som beröra religionsfrihetsfrågan och hvilka båda vid 1867 års riksdag antogos att hvila till grundlagsenlig behandling. Det ena af dessa förslag afser en utsträckning af den i 28 Regeringsformen bekännare af annan lära än den rena evangeliskac medgifna rätt, att innehafva befattning i statens tjenst; så att hädanefter bekännare af annan kristen troslära, äfvensom af den mosaiska, må kunna utnämnas till alla embeten och tjenster, med undantag af statsrådsembeten, presterligt embete eller annan tjenst, hvarmed är förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, samt med det förbehåll, att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran,, må kunna såsom domare eller innehafvare af annan tjenst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. Det andra förslaget innefattar en sådan ändring i 26 Riksdagsordningen, att äfven bekännare af annan lära, än kristen protestantisk må erhålla valbarhet vid riksdagsmannaval. . Såsom man finner stå de båda förslagen, ehuru afseende förändringar, det ena i Regeringsformen, det andra i Riksdagsordningen, 1 sådan samklang med hvarandra, att om det ena af dem diskuteras, diskussionen i väsentlig mån kommer att omfatta äfven det andra. Den utvidgning af rättigheter, som härigenom är bragt å bane, gäller kristna dissenters och mosaiska trosbekännare. Det är sålunda en mera allmän toleransfråga, som skall afgöras; men med afseende på förhandenvarande förhållanden har den sin största praktiska vigt och betydelse med afseende på de mosaiska trosbekännarne; den berör sålunda på ett betydelsefullt sätt denna stora humanitets-fråga, hvilken redan länge och med full rätt betraktats såsom en civilisationens barometer, hvilken angifver tillståndet inom hela den politiskt-sedliga atmosferen, och såsom en probersten, på hvilken man kan se, huruvida den hyfsning och den frisinthet, hvarom yttre institutioner bära vittnesbörd, är af ädlare halt och förmått genomtränga hela folkmedvetandet samt bryta udden af medeltidsfördomar och med dessa samverkande egoism. Det är i dessa dagar jemnt fyratio år sedan Sir James Mackintosh i engelska underhuset yttrade, att sjelfva styrkan af judarnes sak utgjorde en olägenhet för deras förespråkare, emedan det svårligen var möjligt att hålla ett tal för denna sak, utan attuttrötta åhörarne med upprepande af sanningar, som äro allmänt erkända. Om man redan då kunde yttra sig på sådant sätt, huru mycket mera skäl har man icke nu dertill. Huru oändligt mycket har icke på de 40 år, som sedandess förflutit, blifvit taladt och skrifvet om denna sak och hvilka segervinningar har den icke gjort inom hela den civiliserade verlden! Och hvilka steg framåt har icke denna stora civilisationsfråga tagit under den korta tid af tre år som förflutit, sedan de ifråga varande förslagen inom vår riksdag diskuterades och antogos att hvila till grundlagsenlig behandling. Spanien var det land som jemte påfvestaten ansågs stå längst tillbaka i fråga om den religiösa toleransen. Det var icke utan en viss tillfredsställelse, som för omkring ett tiotal af år sedan en och annan högärevördig förkämpe för intoleransen i vårt land hänvisade på ofördragsamhet och religionsförföljelser i Spanien, icke såsom ett varnande och afskräckande exempel; utan såsom. en anledning för oss att taga repressalier och utmärka oss. på samma sätt. Men nu har förhållandet ändrat sig; nu har Spanien genom en konstituerande församling, utgången, ur allmänna val, erhållit en konstitution, som bland annat stadgar att alla offentliga embeten äro tillgängliga för olika trosbekännare utan åtskilnad. Skulle det väl vara möjligt, att de som förut så gerna talade om Spanien, nunera icke ville höra talas om detta land, sedan föredömen af intolerans icke mera kunna nemtas derifrån? Finnes det ingenting lärorikt, ingentiog manande uti det faktum, att Filip II:s och Torquemadas fädernesland, der len heliga inqvisitionen ännu rasade under de örsta decennierna af detta århundrade, nunera i erkännande och tillämpning af relivionsfrihetens princip står betydligt framom let protestantiska Sverige? Dh DotarskåaA — daotta Yvälda mat hyllat