EES SEUBYULe BJÖSBGI VD ULI TIDUDIVEUGITLILRE Jarbetskraft grundlagt hans inflytande, framIträdde på ett rörande sätt vid hans död. Han hade ända till för några dagar sedan I varit rask — han hade alltid varit i besittning af en jernhelsa —, men då dog hans hustru, vid hvilken han i ett långvarigt äkItenskap hade varit bunden med den ömmaste Itillgifvenhets band; han var krasslig i några dagar och afled derpå plötsligt af en bristning i hjertat. Budskapet om hans död har isynnerhet här i hufvudstaden, der han egde så många personliga vänner, der han inom kommunen i långa tider hade haft den afgörande rösten och hvars sjelfskrifne representant i nationalförsamlingen han i nära en menniskoålder hade varit, väckt ett ovanligt deltagande, och underrättelsen skall i hela landet ingifva allvarliga tankar och känslan af en djup förlust. I det politiska lifvet förmådde han numera väl icke uppträda hvarken med samma kraft eller samma cbegränsade inflytande som förr; men blott det att ha honom vid sin sida, blott den förmånen att kunna låna heder oeh beskydd från hans redan af ett äldre slägte med auktoritetens starkaste pansar utrustade namn var en så väsentlig fördel för dem, som stodo på samma sida som han, och som i representationen, i pressen och i samhället fonno det vara sin pligt att värna de konservativa intressena — att förlusten af honom särskildt för desse skall bli oersättlig. . Om man af det motsatsförhållande, hvari jag här ofvan stälde honom till Ueland, skulle vilja sluta till, att det var denne sistnämnde som konseqvent representerade liberalismen och Schweigaard deremot lika konseqvent konservatismen, skulle det bero på ett miss-. förstånd. Schweigaard tillhörde i ,yntiken närmast den franska liberalisv H ay Som hade sin betydelsefullaste TePr entant i Guizot; denhela nint Va honom likasom för nästan ja. senigensen, på 1830-talet häri Norge .calet för ett politiskt system; likasom sin stora förebild Var han Jiberal till principen, försigtig när det gällde verkställandet och könservativ i förhållande till den frambrytande demokratien. Han erkände djupt den inflytelserika roll, -som embetsmannaklassen och de i ekonomiskt afseende högre stående klasserna hade spelat i värt offentliga lif, och han hyste ett starkt tvifvel, att denna roll redan kunde vara utspelad, samt att ögonblicket kunde vara kommet att föra sjelfstyrelsen djupare ned i folket. I full konseqvens härmed var det också, som han alltid uppträdde såsom motståndare till de förnyade försöken att för folket öppna tillträde till delaktighet i den dömande makten genom vinförande af jury. Han karakteriserade sjelf på ett träffande sätt sin politiska ståndpunkt, då han under en af dessa jurydebatter yttrade, att han icke förnekade, att han efter bästa förmåga sökte styrka det monarkiska elementet i vår författning; ty han trodde icke, att friheten i vårt samhälle hotades uppifrån, utan att den största faran låg i att splittra makten, hvarigenom samhällsordningen icke kunde upprätthållas, och hänvisade i detta afseende på Frankrike, der faran hade befunnits hota nedifrån, samt der despotismen en tid bortåt kunde vänta att ega bestånd, emedan det utmattade samhället fordrade lugn. till hvarje pris. Det var också samma tankegång, som framträdde i hans bekanta yttranden för ett år sedan under debatten om årliga storthing, då han motiverade sitt motstånd mot reformen — han hade på det föregående storthinget gifvit förslaget sin röst — med förklaringen, att det nu såg ut för honom, som om man ville omskapa hela vår författning på ett sådant sätt, att makter derigenom öfverflyttades i andra händer, och åt sådana tendenser ville han icke göra någon eftergift; ty såsom han ttrade: när man pressade skutan, ville han icke vara med om att kasta ballasten öfver bord. Han hade en naturlig aversion mot hvad han en gång kallade de destruktiva krafterna, hvilka, såsom han icke utan bitterhet tillade, förena sig, när det gäller att få något nytt, men åter splittras, då de ha drifvit igenom detta, samt mot hvad han en annan gång karakteriserade såsom den talrika klass personer, kanske välmenande och respektable, men framför allt ifrige, som enligt sina maturliga anlag och sin föregående utveckling intressera sig, icke för det, hvarom alla äro enige, utan som lyckas finna sitt lifs uteslutande intresse i allt, hvarom tvifvel råder. Det var derför npaturligt, att hans sympatier nästan alltid måste förmå honom att uppträda såsom förespråkare för det nuvarande eller åtminstone för försigtighet i det politiska reformarbetet, och för de frånvarande. Det slår, som man säger, hufvudet på spiken hvad entidning vid hans bortgång nu yttrat, nemligen att den ställning, Schweigaard intog i storthinget, i botten var en faktisk realisering af den ena sidan af de fördelar, man i andra länder uppnår genom att för regeriogens medlemmar öppna tillträde till representationen, nemliga att gitva dessa tillfälle att föra ordet för e nuvarande förhållandena. Detta kunde Schweigaard så mycket lättare göraderföre, att i vår styrelse någon systemförändring egentligen aldrig kan sägas ha försiggått, och emedan han med rättmätig sjelfkänsla kunde afvisa hvarje misstanke, att det för honom gälde personliga intressen och icke sak, eller att han vore bländad af maktens glans, samt att det vore af omanlig underdånighet han uppträdde till dennas försvar. Öfver hvarje I sadan misstanke var han upphöjd; han hade flere gånger afslagit de tillbud, som gjordes honom att öfvertaga en statsrådsplats; han ville icke ställa sig i något förhållande af T beroende, ty icke allenast skänkte den fria, Tlöfver alla partier höjda ställning, han intog I på Kristiania representanters storthingsbänk, en helt annan heder än den, som åtföljer en hög embetsrang eller en ställning i monarkens närhet, utan det måste också vara klart för honom, att der han nu stod kunde han med största gagnet uppfylla det värf, han sjelf hade valt sig, och om hvars fulla rättmätighet han intet ögonblick tviflade. En väsentligt annan ställning än i de politiska frågorna intog Schweigaard i de sociala och isynnerhet i de ekonomiska. Medan ; han var öfvertygad om, att hvad som i de förra förnämligast var nödvändigt var att l uppträda varnande och retarderande mot der tramhrvtanda domakratien med dess starka