hållet frivilligheten, understödd af statens hjelp till anskaffande at gevär och ammunition. (Forts.) d FRCNETEIETRVERREASRSNAEr Korpsulatförhållanden. Då vi såsom upplysande för våra konsulsförhållanden intaga nedanstående bref och handling, anse vi oss böra fästa uppmärksamhet på det för vårt utrikes departements ställning betecknande, som af dessa handlingar framgår, att nemligen svenska sjöfarande vända sig till det norska inrikes departementet för att söka rättelse i missförhållanden vid konsulaten. Antwerpen den 13 Jan. 1870. Till Stockholms Aftonblad! Till följd af en artikel i Aftonbladet för den 7 Jan. angående generalkonsulatet i London, och som slutar med följande: Vi få kanske en annan gång tillfälle att yttra oss om det sätt, hvarpå de förenade rikena representeras i vissa franska och Östersjöhamnar. — Kan jag ej underlåta, att, då jag ögonblickligen befinner mig i Antwerpen, en plats, som blifvit så vanlottad, hvad beträffar den, som på de förenade rikenas vägnar skulle vara en hjelp och ett stöd för sjöfarande, och som, hvad handel och sjöfart beträffar, skulle iakttaga sina respektiva lands intressen, sända er några rader. Jag menar härvarande svensk norske konsul, hvilken; efter hvad man sagt mig, i cirka 30 år uppburit full inkomst, af alla hitkommande skepp, och dessutom lika afgift af alla skepp, som anlända till Belgiens öfriga hamnar; (vice konsulerna åtnjuta neml. endast titeln och äran), men som jag dels af egen erfarenhet och dels efter hvad mina kamrater, så bland svenska som norska kaptener, manngrant uppgifvet, under dennatid varit sjöfarten till föga nytta. När denne konsul tillsattes, var sjöfarten på Antwerpen af mindre betydenhet, men har sedan alltjemt stigit ända tilldess att Schelde-tullen afskaffades, då den med ens fördubblades och synes sedermera med hvarje år alltjemt tilltaga. — Antwerpen intager för närvarande ett rum bland Europas största handelsstäder, och om konsulatplatsen här vore besatt med en man, som egde förmåga att sköta ett större konsulat, skulle han onekligen kunna göra sitt land och sina landsmän stor nytta. Men hvari består nu hans åliggande, efter härvarande konsuls sätt att se sakerna? Jo, när vi kaptener anlända, blifva vi först tillsagda af vår mäklare att ögonblickligen besöka konsulatet för att undvika obehag af konsuln. När vi då begifva oss åstad dit, så ifrån att han förut bott i slutet af staden, har han nu flyttat ännu längre bort, till den nyanlagda delen, hvarest köpmännen hafva sina sommarställen, hvarigenom 2 ofta 3 timmar på f. m. åtgå för färdandet fram och tillbaka. När vi då aflemnat våra papper, mätbref, fribref, borgarbref, tullpass och folklista, efterfrågas, fartygets bilbref, och när vi förklara att detsamma är en handling som ej bör lemna skeppet, svaras att konsuln varit van i öfver 30 år att affordra detsamma, och utan det vill han ej utklarera skeppet. Derefter ålägger han hvarje med trälast ankommande kapten att aflemna skriftlig specificerad uppgift på sin last, hvarpå mången svarar att konsuln bör vara nöjd med svenska tullpasset och konnoissementet, hvilket konsuln eger att afskrifva. Dermed är han dock ej nöjd, nej, oftast måste vi för att slippa blifva uppehållna, gifva honom den fordrade uppgiften, hvilket ej är så lätt då konnoissementen ej alltid upptaga specifikation, och i sådant fall fabriceras den naturligtvis efter godtycke. (Konsulns statistiska uppgifter måste till följd deraf vara trovärda.) 1868 blefvo tvenne norska skepp, som:ej kunde lemna specifikation, uppehållaa flera dagar, utan att konsuln ville utklarera dem, då kaptenerna telegraferade till departementet i Kristiania, hvilket genast ålade konsuln att utklarera skeppen utan att sådan specifikation behöfde afgifvas, men månne han det gjorde? : Under den tid vi sedan få nöjet ligga här och lossa, som gemenligen drager lång tid, äro vi naturligtvis glada att få nyheter från hemmet, men dessa blifva merendels ej så färska, då, ifall vi ej enkom besöka konsulatet för att efterfråga bref, hvilket skulle medtaga hvar förmiddag och hvartill vår tid omöjligen kan räcka, vi ofta få dem 5 å 6 dagar efter sedan de hitkommit, hvilket gör att jag, utom för andra orsaker, vill tillråda hvar och en att hellre sända brefven till någon härvarande skeppsmäklare, hvarigenom flera obehag undvikas. När vi så en gång skola utklarera, äro vi då så olyckliga att hafva fått last för hemlandet, då förklaras vi oberättigade att utklarera förr än vi uppgifvit värdet af lasten!! Kan det verkligen vara en skeppsförares skyldighet att vara en sådan varukännare att han skall kunna uppgifva värdet på en styckegodslast, hvarom konnoissementet oftast upptager så och så många kolly Diverse., hvarföre vi på konnoissementen alltid teckna Innehållet obekant. Eller vore det ej mera förenligt med en konsuls åligganden att sjelf ega sådan varukännedom? : Lyckligen komna så långt, att vi en gång få utklarera, kunna vi omöjligen erhålla qvitto på våra afgifter, hvilket dock synes mig tydligt vara i konsulatstadgan föreskrifvet, utan förklarar konsuln då, att han ej på sina 30 år gifvit ett sådant qvitto och ej nu vill börja dermed. För kort tid sedan afsändes härifrån till Göteborg en Jast ull, och då det är nödvändigt i Sverige, att hafva bevis öfver att ullen kommer från ett land fri från kreaturssjukdom, begärdes af konsuln ett intyg, som skulle vara tillfyllest; detta affattade han så, att skeppet vid framkomsten till Göteborg fått ligga cirka 14 dagar och vänta till nya bevis hunno ingå, hvarför köpmännen väl få betala liggedagspenningar. Men denne man sitter året om på sitt landställe och uppbär cirka 25,000 francs utan att bereda handeln och sjöfarten nytta, hvaremot han skaffar skeppsförarne uppehåll och obehag. Vore här ej skäl för den det vederbör, att ej blunda för verkliga förhållandet och att på denna plats tillsätta en konsul, som kan göra nytta för hvad han förtjenar? För att tjena till bevis öfver det missnöje, som uppstått genom att hans bostad är så aflägsen må inneliggande tjena, hvilket vi nyligen insändt till Departementet for det Indre i Christiania, hvilket man säger lär mera intressera sig för konsulsväsendet än vederbörande myndighet i Sverige. Sjöfarande. Til det Kongl. Departement for det Indre! Da hervzerende Consul, som hidintil har haft sit Contor omtrent halv Times Vei fra Dokkerne aldeles udenfor den Deelaf Byen, hvor KjöbmandsContorerne ere — i disse Dage har flyttet Consulatet endnu lengere bort; nemlig til den nye anlagte Deel af Byen udenfor de gamle Valde, tilader undertegnede skipscapitainer serbödigst at anmode det Kongl. Departement godhetsfuld at ville förordne, at Consulat-Contoret bliver pladseret i nerheden af Dokkerne eller i det mindste inden den Deel af Byen hvor affairerne bedrives. Ubeauemmeligheden i forening med det betvd