vase med sig. Icke en enda af alla de närvarande blef den aftonen dekorerad förrän i kotiljongen. Hvad skall man säga om sådant? Skall man nu gå och vänta ända till den kungliga födelsedagen? Att kamrern icke fick hvad man hade anledning att förmoda, var ganska ledsamt, ty hade han blifvit riddare, hade hans fru ställt till ännu en bal, och då hade jag fått ännu en souper, för att ej tala om, att jag fått tillfälle att ännu en gång träffa fröknarne Å. Ä. och Ö., hvilka äro riktigt söta flickor. Kunglig sektern är inte frimurare? frågade en af gästerna på kamrerns Carlsbal och drack ett glas punsch med mig. Nej, jag har bara ettan i P. B. och har sökt inträde i Tratten, svarade jag. Det är isynnerhet för att skaffa mig relationer. Javisst, men frimurarne äro ej heller att försmå. Tänker man en gång blifva Carl XMUI:s-riddare, så får en ung man allt börja i tid. Det är mången som inbillar sig, att det der icke behöfs nu för tiden, men det är en enfaldig föreställning. De orden hafva gifvit mig åtskilligt att fundera på. Mitt oberoende vill jag bevara, men det vore kanske ej så dumt, att vara Carl XIII:s-riddare. Om jag skulle uteslutande slå mig på det yrket! Jag förmodar att det är ett yrke som alla andra, ty om jag tittar i statskalendern, hvilket jag gör både morgon och afton, så ser jag att blånd t. ex. Stockholmsrepresentanterna i andra kammaren är en litteratör, en sockerbagare och en Carl XIII:s-riddare o. s. v. Hvad som förvånar mig och hvilket jag härmed anser mig böra erinra utgifvaren af Stockholms adresskalender, är att i sistnämnda kalender Carl XIII:s-riddare ej finnas upptagna på yrkesregistret, som dock ganska fullständigt för öfrigt lemnar anvisning på alla möjliga yrkesidkare från och med apotekare och artificiella blomtillverkare till och med zinkare, åkare, ättiksfabrikörer och öfversättare. Eller skulle Carl XIII:s-riddare kanske vara bara dilettanter? Men då är väl, enligt statskalenderns åsigt, en litteratör, en kapten och en sockerbagare också bara dilettanter. Det är serveradt, utropade vaktmästaren, och värden bad oss herrar konvoyera damerna in till soupern. Icke har jag något emot att taga en vackert afrundad fruntimmersarm under min egen arm och promenera till ett väl försedt bord, men jag har alltid funderat på hvarför fraontimmerna åtminstone icke någon gång taga oss karlar under armen, ifall de ej kunna gå ensamma. Månne qvinnan ständigt skall hafva någon som leder sig? Kan hon verkligen icke gå tör sig sjelf? Mina reflexioner i ämnet hade sannolikt blifvit högljudda, ty en af mina medgäster förklarade, under det han såg på mig med en blick, som uttryckte både förundran och medlidande, att jag icke tycktes hafva riktigt redig föreställning om det passande samt dessutom saknade hvarje tecken till chevaleresk andan. På det viset lärer väl kunglig sektern aldrig få sig ett godt parti,, sade han till slut och vände sig från mig till ostronen, hvarvid ban händelsevis sköt undan två damer och illa trampade en gammal herre på dennes ömtåligaste grundpartier. Hvem är det som föreslår skålen för damerna? frågade värden oss ungkarlar. Jo, dertill var en af kamraterna i verket icke obenägen. Han hade redan skrifvit ihop några verser, i största hast, som han sjelf förklarade, och alldeles impromptu, — efter två dygns försunmande af renskrifningen i verket, intygade en aunan kamrat. Det var för öfrigt ganska vackra Verser med både bjerta och smärta och ögonpar och högtidsdar och många andra väl påhittade rim. Damerna rodnade och logo och läppjade på sina glas. Värdinnan anhöll om att få en afskrift af det charmanta poemet. Jag undrar hvilken af damerna skall svara på skålen,, sade jag till en t.f. kammarförvandt, som nyss varit nog nedlåtande att dricka brorskål med mig. Ar du tokig, min lilla bror, svarade den t. f. kammarförvandten, som gör sådana frågor? Icke passar det sig att damer svara på en skål. . Nå, hvem tror du då skall bland damerna stiga fram för att föreslå en skål för herrarne? Du är stormtokig, eller också har punschen varit för stark i qväll, förklarade den t. f. kammarförvandten och beklagade att han icke kunde se till att jag kom riktigt hem, ty han hade åtagit sig att följa fröknarne Å. till Kungsbacken och fröknarne B. till Kungsholmen. o Men jag har sedandess funderat på hvarför herrarne alltid skola föreslå skålar för damerna, utan att det anses passande att damerna någonsin föreslå något för herrarne. Det är ett kapitel, som hänger tillsammans med ett par andra kapitel, hörande till daens frågor, och derför tager jag mig friheten att återkomma dertill en annan gang.