länder, tal. kände till. Vänne den ej niksdagens bifall, då kande regeringen al diskussionen öfver denso:mma åtminstone draga den fördel, att hon finge veta i hvilken riktning riksdagens opinion ginge och sedermera med ledning deraf sjell. framlägga ett förslage Grefve Henning Hamilton trodde sig böra fåsta uppmärksamheten derpå, att motieden afhandlade ett allvarsamt-ämne och ei kötde till utskott remitteras under intrycket af ttt visst öfver densamma kastadt löje. Ham erinrade att alla degös nomförda förslag till försvarsväsendets exåkbnde, som blifvit framlagda, stött på hinder i de dermed förbundna kostnaderna. Den allmänna föreställningen är, att vårt försvarsverk redan kostar nog och att det problem, som skall lösas, alltså är det, hvar man skall åstadkomma något bättre med de nu förhanden varande tillgångarne. För detta ändamål förtjenade det väl tagas i öfvervägande hvilken utveckling, som borde gifvas åt beväringsinrättningen. Ett faktum är, att de approberade beväringsynglingarnes antal ständigt tillväxer. och man måste till följd deraf förr eller senare komma till en punkt då beväringen lemnar mer manskap än som behöfves. Tal. ville icke nu försöka huru stor beväringsstyrka, som erfordrades, mer visst vore, att det i förhållande till befintligt befäl och till landets tillgångar måste finnas något antal, som ej får öfverskridas. Åt hela det antal, sora sålunda bestämdes såsom det högsta, som erordrades, borde gifvas rekrytbildning, såväl med afseende BE manskapets duglighet att kunna med armån införlifvas, som för upprätthållandet af känslan af pligt och håg att försvara fäderneslandet; men deremot borde man inskränka antalet af dem som skulle erhålla fullständig soldatutbildning. Att en del af beväringen befriades från deltagande i de för detta ändamål erforderliga öfningar skulle i tal:s tanke blifva mindre motbjudande då det e längre vore fråga om frikallelse från all bevärings Pligt, utan blott från den fullständiga soldatutbildDingen. r Björnstjerna trodde att det varit Önskvärdt, att man ej hade behöft i andra talares yttranden söka upplysning om hvad motionären med sina förslag menat. Om verkligen hans mening vore, att beväringen skulle öfvas först vid krigsutbrott, så måste man förvånas öfver, att motionären ej gifvit akt på huru krig nu för tider börja och utföras. Om K. M. genom någoa af sina ministrar erhölle underrättelse om, att någonstädes pågin C) mot oss riktade rustningar, och om vi med artedDing deraf inkallade vår beväring till öfning, så skulle genast efter utfärdandet af kungörelsen derom en förfrågan ingå om orsaken till våra rustningar, och denna fråga skulle upprepas tilldess den följdes af hotet att marschera mot våra gränser. Och detta hot skulle sättas i verket långt innan vi hunnit utbilda vår oöfvade beväring och fört den mot fienden. Möjligheten att erhålla underrättelse om en hotande fara är således ingalunda tillräcklig för att betrygga regeringen och nationen. Tal. var fullelign öfvertygad att motionären hade klart för sig hvad han menat, men han var icke öfvertygad att ban klart uttryckt det. Han hade också ådagalagt mycken modesti då han ej gjort anspråk på att sjelf inträda i den komit af sakkunnige, som skulle utreda frågan, men tal. var för sin del förvissad om att de nog skulle behöfva rådfråga den värde motionären om hvad han menat. Det vore sannt att försvarsväsendet fordrade stora kostnader, men detta vore ett offer, som vi underkastade oss för bevarande af det dyrbaraste vi ega, vår sjelfständighet. Det af någon talare fällda uttrycket, att beväringen blott lekte soldat innefattade en anklagelse, som saknade all grund, ty armåns befäl egnar sig med nit och allvar åt utdaning af den ungdom, som den en gång skall föra mot landets fiender, hvilket tal. dock LOppades skulle så sent som möjligt behöfva ifrågakornma. (Bifall) Grefve af Ugglas var af samma tanke som grefve Hamilton med afseende å beväringsinstitutionen, men trodde att om tillsättning af ett särskildt utskott skulle ifrågakomma, borde det hafva någon korpus att arbeta på. I den föreliggande motionen med sitt oklara syfte finnes icke någon sådan, hvarföre tal. yrkade remiss till lagutskottet, hvilket icke kunde grundlagsenligen förvägras. Hr Nordström hade tagit åt sig grefve Hamiltons yttrande om ett öfver motionen kastadt löje och uppträdde nu för att säga att något sådant icke varit med hans ord åsyftadt. Hr Tornerhjelm upptrådde ånyo och talade åtskilligt om personer Vana att föra stora befål — i fred naturligtvis m. m. som ref. ej rätt kunde uppfatta. Till slut förklarade han sig ej skola und andraga sig att gifva råd åt det blifvande utskottet, om det så önskade. :, Hr Hazelius förklarade att det var han, som sökt kasta löje öfver motionen, och tycktes vilja låta förstå att han ansåg den förtjena det. Något särskildt utskott ansåg han ej kunna komma ifråga. Motionen finge gå till lagutskottet och skulle, i det skick den befunne sig, ej göra detsamma stort besvär. Att genom beväringsmåttets höjande uttaga en mindre beväringsstyrka till öfning skulle visst vinna bifall af de små, men deremot ingalunda af de långa. Hr Tornerhjelm, som fann den siste talaren rädd för att man skulle behöfva vara lång för att blifva militär, ville trösta honom med att det icke gällde generalerna, utan blott gemenskapen. Sedan hrr Bildt och Lagerberg jemväl yttrat sig i ämnet, afslogs motionärens begäran om tillsättning af ett särskildt utskott och motionen remitterades till lagutskottet. Derefter föredrogs samme motionåi8 förslag om inställande tillsvidare af beväringsmötena. Mot detsamma uppträdde frih. Stjernblad, som yttrade, att motionen afsåge en stympning af svenska armån och att man genom beväringens borttagande undandroge den stora kroppen den materie hon behöfver till sin näring. Man borde ej Ingå till Kongl. Maj:t med en sådan begäran, enär man ej af någon borde begära något, som man visste att han omöjligen kunde gifva. Hr Wallenberg ansåg motionen för en stor tanke i fickformat. Han visste ej huruvida motionären menade att beväringsmötena skulle upphäfvas för beständigt eller för någon tid. Vore det senare fallet, så skulle man sedermera anse dem onödiga. Hemställde huruvida ej motionären kände sig manad att tacka för de värderika upplysningar han erhållit genom dem, som i ämnet utlåtit sig, och sedan återtaga sin motion. . Hr Tornerhjelm yttrade sin förhoppning att andra kammaren skulle fästa mera vigt vid denna fråga och trodde att första kammaren ej vore böjd för att göra någon besparing på 4:de hufvudtiteln. Ville, till följd af det ogillande motionen rönt, återtaga densamma. . Hr von Otter tackade nr Tornerhjelm för att han återtagit motionen, men sade sig ej kunna gilla de motiver på hvilka det skett. Någon diskussion uppstod för öfrigt endast med anledning af frib. A. UC Raabs motion om Norra och Östra stambanornas anläggning såsom smalspåriga. Hr Reutersvärd uttryckte sin förhoppning att statsutskottet måtte vid denna motion fästa all den vigt densamma förtjente. Man var nu eise om att Norra banan borde dragas vestligt för att komma bergslagen till gagn. Det vore troligt att