Lo e—— Till Redaktionen af Aftonbladet. I anledning af det sätt, hvarpå undertecknads trande i riksdagens andra kammare den 24 d:s, angående erkebiskopens ension, blifvit i eder ärade tidning för samma dag refereradt, hemställes vördsamt, om icke nämnde yttrande jemte min replik kunde i sin helhet få plats i tidningen, på det allmänheten måtte komma i tilifälle att bedöma såväl oklarheten och det skimrande löjet å ena sidan, som odium theologicum å den andra. Stockholm den 27 Januari 1870. A. Törnfelt. Hr Törnfelt: Det är en punkt uti den kongl. propositionen, på hvilken jag önskar fästa kammarens uppmärksamhet, den nemligen, uti hvilken K. M:t föreslår aikjäggen att medgifva det erkebiskop Reuterdahl må, då afsked från erkebiskopsembetet kan varda honom beviljadt, uppföras på rikets allmänna indragningsstat, till åtpjutande under sin öfriga lifstid af en årlig pension, stor 7000 rdr. Denna framställning anser jag icke vara af behofvet påkallad. Den inre kallelgen till ett andligt embete bör fortfara äfven om en tilltagande ålder gör kroppen bräcklig och svag, och om hr erkebiskopen ej kan sköta sitt embete, så är og gen skyldig att träda ihans ställe; icke heller kan jag föreställa mig att dogmatiska skrupler gjort hr erkebiskopen edsen vid embetet, utan snarare vill jag antaga, att hr erkebiskopen blifvit berörd af den antibiskopliga vind, som nu blåser öfver vårt fädernesland, så väl som öfver den öfriga kristna verlden, Om detta K. M:ts förslag vinner riksdagens bifall, så skulle det icke förvåna mig om alla våra biskopar begärde afsked mot erhållande ef pension, hvilket orde kännas ganska lugnt i en så ond och otacksam tid, som den närvarande, ja, man skulle kanske löpa fara att icke ens få erkebiskopsplatsen Återbesatt och biskopsbefattningarne, dessa platser, hvilka nu inom vissa kretsar anses endast såsom väl aflönade sinekurer, skulle måhända förblifva obesatta, ty hvilken utmärkt man, och några andra kunde ju aldrig komma i fråga, skulle väl vilja utsätta sig för den uppoffringen att tillträda ett embete, der ett I sande namn vore utsatt för faran att alldeles glömmas, ja, kanske blifva föremål för ovilja, Detta är nu ena sidan, hvarifrån denna fråga kan betraktas, men äfven å andra sidan möter den Omstänligheten, att stats saknar medel till utbetalande af en så stor pension, hvilken, såsom jag nyss sökt visa, dessutom är alldeles obehöflig. På dessa skäl får jag afstyrka bifall till K. M:ts proposition i dennå del, — Hr Törufelt: Det torde bero på någon slags missuppfattning af hr Rundgren, då han tror, att meninen med mitt 1örrå anförande var att väcka ålöje, al åtnjuter jag icke förmånen af hr erkebiskopo personliga bekantskap, men af den verksamet, han utöfvat, känner Jag honom tillräckligt, för att hysa den mest obegränsade högsktatlng för honom; och jag protesterar derföre på det lifligaste emot en sådan tolkning af mina ord, gom skulle de hafva haft till syfte att göra ifrågavarande framställning till föremål för åtlöje: Efivad jag åerigenom ville uttala, var allenast det, att jag icke anser det vara rätt i sak, utan befarar, att ett bifall till Ås pg skulle medföra åtlöje och ovilja i allmänna jargonen och tänkesättet hos massan.