dryg plikt böta för sin opassande, kostym. Judarnes redan förut sorgliga läge i Ryssland har blifvit ännu mer förvärradt genom en nyligen utfärdad kejserlig ukas, hvarigenom judarnes värnepligt utsträckes till fylda 31 års ålder, medan hon hos de kristna redan upphör vid 23 års ålder. Ukasen innehåller visserligen äfven en kejserlig nådebevisning, men en nådebevisning af sådan art, att väl få judar deraf torde göra bruk. Ukasen bestämmer nemligen, att de till krigstjenst skyldiga judar, som afsvära sina fäders religion och antaga den rysk-ortodoxa tron, skola för alltid befrias från krigstjensten. Den, som känner judarnes förhållanden i Ryssland, kan göra sig en föreställning om den paniska skräck, som ukasen framkallat bland de judar, som ännu ej fyllt sitt 31:a år. De unga judarne pläga i Ryssland, som i Polen, gifta sig redan vid 18, senast vid 20 års ålder, och när de äro 30 år ha de vanligen 5 till 6 barn. Ukasen är derför ett tungt slag för ett mycket betydligt antal judiska familjer, hvars hela ruin han måste medföra. En i Petersburg utkommen och mycket läst rysk broschyr med titel Nödiga ändringar i vår bondereform, samt tillegnad den ryska adeln, söker visa, att genom den. af regeringen verkstälda bondereformen den. förra! lifegenskapen ej blifvit upphäfd, utan att bönderna blott ombytt egare, i det de öfvergått från adelns i czarens händer. Resultatet hvartill broschyrförfattaren slutligen kommer är, att regeringen är förpligtad att af statsmedel gifva adeln ersättning för den förlust hon genom emancipationen lidit. Penningar härtill kunde regeringen erhålla genom en armereduktion som under minst 20 år nedsatte armesiffran till hälften. Denna reduktion menar författaren kunde Ryssland i närvarande ögonblick utan betänkande och utan fruktan för sin säkerhet företaga, ty Preussen vore sysselsatt med sina inre angelägenheter, Österrike kunde ej föra något krig, ewedan det derigenom blott skulle påskynda sin undergång, och Frankrike och England ville derför ej afväpna, emedan de ej ville lemna Ryssland fri hand i den orientaliska frågan, ren skulle, om Ryssland afväpnade, genast följa dess exempel. Af den till hälften reducerade armen skulle 200,000 man användas till ockvpationen at Polen, 60,000 man i Kaukasus, 20,000 i Sibirien och 70,000 för flottans räkning. Broschyren förklarar till sluts, att genom den ryska befolkningen går en djun misstämning, hvars hufvodorsak författaren ser i den ofullständiga lösning bondefrågan erhållit. Sedan någon tid pågår en förfalskning af rubelsedlar i massa. -I Paris, Montpellier, London, Lemberg, ja, till och med på Island skall man kommit öfver hemliga fabriker för tillverkning af ryskt pappersmynt. Äfven dessa myntförfalskningar vill man i Petersburg sätta i samband med den revolutionära sammansvärjniogen. On en af dessa fabrikanter, en rysk mafficer vid namn Jundzill, berättas att han, sedan han nödgats fly från England, någon tid uppehållit på sig Island, der han utgifvit sig för en amerikansk köpman. Der skall han, enligt uppgift af den engelska polisen, med tillbjelp af en svensk sjökapten, omsatt ett betydligt antal falska sedlar, hvarefter han plötsligt försvunnit. Från Riga skrifves: Blandde frågor som skola komma före på den nuvarande landtdagen är äfven en som för Lifflands framtid är af stor vigt: upprättandet af en landtbruksskola efter svenskt mönster, såsom äfven vid det nyligen firade jubileet till minne af lifegenskapens upphäfvande föres!ogs. Rigas stadsteater firade i förliden månad sitt hundraårsjubileum. Denna teater var under förl. århundrade medelpunkten för stadens litterära lit och är forttarande som nationelt bildningsmedel af stor betydelse, För att motväga dess inflytande har det varit fråga om att upprätta en rysk teateri Riga, men planen att drifva russifikationen äfven på detta fält har ännu ej blifvit satt i verket. Om oroligheterna vid stenkolsgrufvorna i Thorncliffe i grannskapet af Sheffleld har man nu några närmare detaljer. De sorgliga tilldragelserna derstädes den 21 dennes kommo icke alldeles oväntadt; ty redan i flera dagar hade de arbetare vid bergverken, hvilka tillhöra arbetareföreningarne, hotat och förföljt icke blott de arbetare, som ej äro medlemmar af dessa föreningar, utan äfven deras hustrur och barn, så att dessa knapt vågade sig utomhus utan att vara åtföljda af polisbetjening. Anledningen till dessa våldsbragder var, att ofvannämnda grufvors egare, Newton, Chambers komp., drifna till det yttersta af handtverksföreningarnes oblyga anspråk, omkring den 10 dennes förklarade, att de hädanefter icke kunde sysselsätta någon föreningsmedlem i sitt bergverk; den, som ville stanna qvar, måste utgå ur föreningen, men den, som hellre stannade i denna, finge söka sig arbete på annat båll. Här förekom således ingen arbetsinställning, utan tvärtom afskedande af arbetare. Till en början upptogs detta temligen likgiltigt af föreningsmedlemmarne, men när de sågo, att mer än 300 arbetare, som ej tillhörde föreniogarne, infunno sig för att ersätta dem, tog saken en anvan vändning. KL 6 på morgonen den 21 dennes erhöll polisen underrättelse, att hundratals föreningsmedlemmar samlat sig på en fjerdedels mils afstånd från Thorncliffe för att öfverrumpla de nya arbetarnes bostäder. Poliskommissarien Greenwood begaf sig med en betydlig polisstyrka dit för alt afstyra våldsamheter. Föreningsmedlemmarne, at hvilka de flesta voro maskerade eller svärtade i ansigtet, ryckte, beväpnade med klubbor och pistoler, emot polisenp, men drogo sig efter ett kort handgemäng tillbaka. Sannolikt var detta blott en manöver för att förskaffa en annan hop af 3—400 man fri marsch till arbetarebostäderna. Kommissarien Greenwood vände sig nu mot denna skara, men angreps af henne och måste med sitt folk söka skydd i en jernvägsbyggnad, hvarvid fyra polisbetjenter blefvo sårade. Föreningsmedlemmarne rusade nu mot boningshusen (omkring 30), slogo sönder) fönsterrotorna och husgerådet samt stulo de penningar, de kommo öfver, i en Ls . 9 oo en