till ändring af tre monitorer, Talaren kundo således icke tillstyrka någon minskning af detta anslag. Följden deraf skulle blifva icke blott att vi ännu längre komme att sakna materiel för personalens öfning, utan äfven stode redlösa i händelse af fredsbrott. Man finge nemligen icke förise, dels att våra verkstäder arbeta långsamt och att. vi icke ega resurser att skapa en flottilj på 100 dagar, dels ock att beställningar i ett neutralt land sällan kunna under krigstid utföras, emedan den krigförande makten hindrar utlemnandet af sålunda beställda fartyg. Slutligen afgaf tal. några förklaringar rörande besparingarne i anslaget till kojer och till småpersedlars underhåll. Justitiestatsministern frih. de Geer anhöll att få besvara de anmärkningar gr. Hamilton i kammarens nästföregående sammanträde riktat mot de föreslagna utgifterna till fångvården och deisammanhang med denna stående frågorna om en förbättrad lagstiftning och lagskipning. Tal:s mening vore dock ej att ingå i någon närmare utredning af dessa frågor, något som han, äfven om han dertill egde förmåga, ej ansåg lämpligt att nu göra. Tal. hoppades att statsutskottet af denna budgetfråga ej skulle göra någon lagstiftningsfråga, enär den senare tillhörde lagutskottet, och statsutskottet först sedan den senare frågan blifvit afgjord, borde se till i hvad mån besparing deraf kunde blifva en följd. Det kunde ej nekas att fångvårdsutgifterna gifva anledning till allvarsamma bekymmer, icke blott med afseende på kostnadernas belopp, utan äfven emedan de utgöra en barometer på ett ganska bedröfligt tillstånd inom landet. Grefve Hamilton hade sökt orsaken till det stora fångantalet i försvarslöshetslagstiftningen, hvilken föranledde inspärrande i fängelserna af personer som ej begått något brott. En revision af denna Jlagstiftning vore för närvarande under handläggning och talaren hoppades att dervid skulle tillses att de anledningar till orättvisor, som kunna förefinnas, må blifva undanröjda. En klass af menniskor funnes dock och komme sannolikt alltid att finnag, hvilken nödvändigt måste under tillsyn hållas till arbete, och så länge ej i länen funnes arbetsinrättningar för detta ändamål, kunde någon minskning af betydenhet i statens utgifter på detta område ej vara att motse. Hvad den nya strafflagen anginge, åt hvilken gr. Hamilton äfven till en del gifvit skulden för de stigande fångvårdsutgifterna, erinrade tal. att flera speciella lagar, byggda på samma princip som strafflagen, utkommit redan före 1864, hvilka naturligtvis borde, men ej hade medfört samma resultater, som dem denne tal. ansåg hafva varit en följd af strafflagen, t. ex. förordningen 1855 om stöld, 1258) års författning om bedrägeri m. m. och 1861 års om dråp och misshandel. Detta hindrade dock ej att de i strafflagen förekommande strafftider kunde vara för högt tilltagna och der de ej voro det, komme de sannolikt i mån af den stigande civilisationen snart nog anses vara det. Alla kriminallagar tenderade att blifva allt mildare och mildare. Afven vår kriminallag stod i detta afseende framför sina företrädare. Det vore dessutom svårt att redan nu afgöra hvad som borde ändras i densamma, då den ännu ej varit gällande längre än 5 år. Grefve H. hade såsom ett öfvergångsmedel rekommenderat att ställa fånge, som under längre tid förhållit sig väl, liksom på försök på fri fot; men detta medel hade i sjelfva verket redan länge tillämpats i vårt land i afseende på sådana lifstidsfångar, som icke varit straffade för alltför grofva brott. K. M:t hade vanligtvis efter 10 år tillåtit dem komma på fri fot. Ännu längre vore det i detta afseende fråga om att gå i Nordtyska förbundet. Der utarbetades för närvarande en lag, som stadgade att den som blifvit dömd till frihetssraff i öfver 2 år skulle efter balfva strafftidens slut under vissa vilkor försättas på fri fot och åtnjuta denna frihet under förbebåll att han sedermera förhölle sig väl. Detta förslag hade dock i herrehusets justitiekommission väckt ganska stora betänkligheter; och olägenheterna af ett sådant stadgande skulle kanhända blifva ännu större 1 Sverige i anseende till svårigheten att här åstadkomma någon tillfredsställande polisuppsigt öfver de dömde. — Hvad anginge det stora antalet fångar, som nu befolka våra fängelser, så hade detta tillkommit under den tid som förflutit från medlet af 1867 till medlet af 1869. Under de 10 åren som närmast föregingo förstnämnde år var antalet af våra straffoch arbetsfångar, om icke alldeles oförändradt, dock underkastadt ganska obetydlig förökning; men under det de vid 1866 års slut uppgingo endast till 3419, hade de redan den 31 December samma år stigit till 3691. Samma dag år 1869 utgjorde de 4762. Orsaken till denna hastiga tillökning vore att söka i de svåra åren som då hemsökte landet. Deraf följde nöd och dåliga affärer; men man borde derför också kunna hoppas att då orsakerna upphört, verkningarne äfven skulle upphöra, utan att lemna efter sig någon allmännare skada. Kostnadernas tillväxt hade dock ej ensamt härrört af det ökade fångantalet, utan en annan orsak vore de under de senare åren så betydligt stegrade prisen på lifsförnödenheter. Dertill komme kostnaderna för fångtransporterna. Grefve H:s sista anmärkning gällde, huruvida icke det begärda anslaget till förstärkande af hofrätterne skulle kunna undvikas, dels derigenom att ordinarie divisionerna i hofrätterna något ökade sitt arbete, dels, och framför allt, genom antagande af ett mindre vidlyftigt expeditionssätt. Tal. svarade härpå, att arbetet inom dessa domstolar, såvidt han hade sig bekant, motsvarade alla skäliga anspråk, som på dem kunde ställas; i en hofrätt åtminstone gränsade det till och med till öfveransträngning. I fråga åter om det vidlyftiga expeditionssättet, var tal. af alldeles motsatt åsigt med grefve Hamilton. Ingen här i landet skrefve så kort som våra öfverdomstolar. Längre meningar vore nödvändiga att använda i utslagen och domarne för att ej behöfva upprepa ett och samma ord flera gånger. Allmänheten skulle icke heller vara betjent med ett sådant expeditionssätt, som grefve H. föreslagit. (Forts.) PEAK ATS Rättegångsoch Polissaker. Utprånaling af falskt mynt. I går afton an