kunna framlägga sin fitansplan. Det berättas; att till statsbristens sörminskning tre jagförslag skola väckas, hvilka gå ut på att göra gruindskatten, förmögenhetsskatten och mäldskatten mera inbringande. Några nya skatter skola icke föreslås; afsigten är att genom bättre indrifvande af skatterna och besparingar i förvaltningen nedsätta statsbristen till 80—90,000,000 francs. Inrikesministern har vidtagit besparingar af 2,000,000 frans på sin budget. De af krigsministern tillämnade besparingarna skola bii följande: Förminskning af de 20 bataljonerna bersaglieri till 15; hempermittering af 1845 års infant. och artilleriklass samt upphäfers ee -andona och n vande af de tre generalkommw... av gra divisioner. Genom dessa redukuvuv. skulle, enligt krigsministerns beräkning, inbesparas 16 mill:r. Ryktet att marinministern för besparings skull ännäde inställa arbetena i arsenalen i Venedig, har der förorsakat stor uppståndelse. Marinmistern har nu till arbetarnes lugnande i en skrifvelse förklarat, att det blott är fråga om en ringa minskning i arhetsdagarne. Ministern vill ej medgitva, att staten är förpligtad att betala arbeten, som äro onödiga; men han skall dock ställa så till, att ingen arbetare behöfver afskedas. Enligt Gazz. di Torino skall undervisningsministern umgås med planen att indraga flere universiteter. Endast högskolorna i Turin, Bologna, Pavis, Pisa, Padua, Neapel, Palermo och Cagliari skola bibehållas. Äfven om indragning af de utaf staten aflönade teologiska professionerna talas det fortfarande mycket. En korrespondent i Florens meddelar i Daily News såsom den verkliga historien om hertigens af Genua tronkandidatur följande: Ursprungligen skickade konung Victor Emannel eller utrikesdepartementet i Florens tre agenter, general Cialdini, deputeraden Massari och signor Montignani, till Madrid för att föreslå någon italiensk prins till spansk tronföljare; i främsta rummet nämndes då hertigen af Aosta, derefter prinsen af Carignan och slutligen hertigen af Genua. Att härvid lika väl kan talas om utrikesdepartementet som om konungen, upplyses af det faktum, att ministören stälde kabinettskurirer till Cialdinis förfogande och äfven föröfrigt å allt sätt understödde hans bemödanden. rim och spaniorerna voro vid hela affären snarare de uppmanade än de sökande, och först under loppet af underhandlingarneuppstodo svårigheter. Först lade sig hertiginnans af Aosta slägtingar af huset Merode i saken, på samma gång som municipaleliquen och aristokratien i Turin, för hvilken redan furstinnan Cisternas upphöjelse till prinsessa af det. kungliga huset varit en nagel i ögat, råkade i verkligt raseri öfver förslaget att uppsätta hertigen och hertiginnan på den spanska tronen. Prinsen af Carignan visade sig obenägen att öfvergifva sitt lif i Tarin, och man hoppades, att hertigens af Genua val icke skulle möta några synnerliga svårigheter. Men detta var ett stort misstag; municipalitetet i Turin visade sig lika förtörnadt öfver planen att taga från det hertigens af Genua residens, som det var på den tiden, då man gjorde Florens till hufvudstad, och aristokratien angrep häftigt denna kandidatur för att göra troligt, att hon icke af personliga skäl satt sig emot hertigens af Aosta val. Hertiginnan af Genua hade i början alldeles ingenting att invända mot saken. Först under konung Victor Emanuels sjukdom berättas det ha varit ett bref från hertiginnans far, konungen af Sachsen, som förorsakade, att denna bomb kreverade. En ytterst liflig och mycket verksam brefvexling begynte mellan de ultramontanas ledare i Rom, Paris, Dresden och på andra orter, och afsigten att afskräcka prinsen från att antaga spanska kronan lyckades härigenom fullkomligt. Victor Emanuel, som kort förut för spanska sändebudet uppläst ett långt bref från hertiginnan, hvari hon gat sitt fulla samtycke till sin sons kandidatur, bekom senare till sin stora öfverraskning ett nytt bref från henne, som var af rakt motsatt innehåll. Hans harm var icke oberättigad, emedan han sätter sin stolthet i att hålla ord åt andra och naturligtvis. äfven väntar att man skall göra detsamma åt honom. Hans vrede stegraes ej litet, då marchese Rapallo just vid samma tid från London höjde sin röst, och hertiginnan af Genua tillika med sin gemål efter hans återkomst strängt bevakade prinsen och, såsom konungen uttryckte sig, försatte honom i belägringstillstånd, så att konungen sjelf, prinsens farbror. och förmyndare, ännu icke fått se en enda skymt af honom. KSP