N i salongen hade hon väl kanske äfven att fylla, men hela den rika, vida yerlden utanör kom henne icke vid, — så menade och så mena ännu den dag i dag är, dessa trogna väktare på fördomens kinesiska mur, de goda tanterna! . Bfter dessa tre decennier hafva vi nu fått frontimmersföreningar, ej mer i dussin-, utan i hundratal, och det finnes knappt någotl: lättare än att oupphörligt bilda nya sådana. Kring några namn under en lista med en : mer eller mindre rörande ingress, samla sig på otroligt kort tid, andra signaturer i mängd, och sällskapet utlyser sin första sammankomst att konstituera sig med ordförande, sekreterare, kassör, revisorer, årsberättelse m. m., och hela detta vidlyftiga formväsende stundom för att förvalta några hundratal riksdaler eller uppfostra 2 å 3 värnlösa barn. Hvadan detta? Har verkligen fattigdomen tillväxt i så förfärande grad? Och gifver erftarenheten vid handen att alla dessa sällskap och föreningar något uträttat till det ondas hämmande, till motarbetande af dess följder? Vi äro långtifrån att förneka att något, ja mycket verkligen godt blifvit gjordt och fortfarande åstadkommes. Hvad vi härmed vilja påpeka är blott att denna slags fattigvård gäller lika mycket den gifvande som den emottagande, att der på ena sidan -undfås bröd, ved och kläder, der emottages på den andra arbete, sysselsättning och intresse; ty det är detta senare hvarefter den rika, den lyckligt lottade qvinnan hungrar och törstar lika mycket som den. fattiga efter mat och dryck. Och ännu en faktor måste tagas med i beräkningen: äregirigheten. Detta klingar kanske något underligt. Vi hafva nu en gång blifvit vana att tänka oss qvinnan som alldeles främmande för denna känsla åtminstone i första hand. En make, en son, en bror måste vara det medium, hvarigenom hon-skall beröras af denna känsla till godo eller ondo; för egen räkning kan den på sin höjd framträda i den lumpnaste gestalt, den personliga fåfängans eller det ungdomliga koketteriets. Genom välsignelsen af en god uppfostran skapas dock dagligen allt flera qvinnor, hvilka känna sin förmåga att blifva allvarliga arbetare i den stora Vingården, sin pligt att der vattna och ansa, och hvilka sträfva att blifva något mera än den lätta sommarfågeln, som flyger från blomma till blomma, gifvande lif och behag åt arbetsfältet. Dettä är ju godt och vackert så länge skimret ligger qvar på vingarne; men vi känna alla fjärilns efemera natur. Och sedan? N Våra mormödrars hus och hem voro väsentligen olika nutidens. Ett hushåll då för tiden var verkligen ett rike, som kräfde ett styrande hufvud, som mer än tillräckligt kunde för matmodren fylla alla dagens timmar. Men nu, då gasoch vattenledningar, då handel, industri, manufäktur, allt gjort till sin uppgift att genom arbetsfördelning åstadkomma tidoch penningvinst för alla, nu skulle samma hushåll lika väl behöfva samma mått af kraft och tid för dess skötande? Ingen lär väl på allvar vilja påstå, att vi skola återgå till spinnrocken, kanske till sländan, till hembak och husbrygd, till väfstol och ljusstöpning, blott och bart för att qvinnan, frun såväl som pigan, skulle få något att göra? Omöjligt är detta antagande visserligen ej, ty fördomens makt är obegränsad. men i en stor stad, der alla lokalförhåln äro så himmelsvidt förändrade, blifva or i denna mening en praktisk omöjlig. Brygghus, tvättstugor, förrådsrum at slag hafva försvunnit ur byggnadsnerna och Stockholm närmar sig äfven i a fall alltmera de kontinentala städeran, lefva för dagen är hushållets norm och — — — — 2 2 ? ???2?2? ? ?2Z-?222-(DD m fr AR te REN alltså; der finnes ringa eller ingen sysselsättning och symaskinen har reducerat äfven vålens arbete till hälften af hvad det fordom varit: Salongslifvet med dess tillbehör af visiter, toilettbestyr och allt hvad dertill hör, torde väl som arbetsfält betraktadt vara af tvetydigt värde; men också detta är blott för ett fåtal tillgängligt och äfven för dem blott under den korta tiden emellan Januari. och April. Det är en allmänt känd sak huru Stockholm om sommaren är öfvergifvet och under hösten företer bilden af ett verkligt klosterlif. En bal eller sup är nästan oerhördt och vore ej ett eller annat bröllop, skulle mången salong rig ha dammet af sig förrän till julhelgen. Vi äro ett trögt folk, fullt af hetsigheter, säger Ehrensvärd, och på uyåret brister hetsigheten ut i en feber af nöjen och tillställningar, så jagande hvarandra att, isynnerhet i en familj med qvinlig ungdom, alls ingen tid blifver öfrig till en allvarsam tanke, och hemmets trefnad och husets frid dränkes i siden och flor, biljetter och buketter. Men äfven detta Eldorado, societen, som den af de invigde emfatiskt benämnes, är som sagdt tillgängligt blott för ett ganska inskränkt fåtal, och utom denna krets lefver stockholmaren i allmänhet ett ganska stilla lif. Afven den annars nöjeslystna qvinnan har i så fall ej så lätt att tillfredsställa denna längtan. Kassan säger kanske nej, eller mannens ställning och relationer, ännu mer hans öfvervägande kärJek för hemlifvet blifva lika många hinder derför. Mannens verksamhet för honom uti lifvet; bringar honom i daglig beröring med en mängd menniskor af olika slag och vid hemkomsten känner han rätt behaget att få vara i fred. Oftast har han äfven före sitt giftermål öst så djupt ur alla nöjets brunnar att de nu intet nytt kunna bjuda honom; svarta fracken och hvita halsduken betraktas derföre halft om halft som en martyrskrud. Hustrun deremot, som kanske på hela dagen ej lomnat hemmet, ingen sett, intet hört annat än tvättmadamen med en öfverdrifven räkning, eller spelfrökens förtviflade uppsyn åt a ohjelpliga öfverspelingy bon känner väl ock ibland ett behof somma uti en annan atmosfer, få nya för sina tackar, nya inires: nya ansiäten åtminstone och detta allt vinnesi : äfven som biprodukt vid -— sommankomsten. ) P Det är ganska vaniigt ehuru ganska orättt vist dit anse dessa damkomiteer vara etth berättigadt. föremål för all slags drift och gyckel, men vi kunna ej förneka att de FB OO Ad M PV br d Dh AR AO mm Kd Vv RR RR DA MN FÅ DO VV OO MD vt VD OD Et fr —-— OO Fm MA TM