ler någon partiledning. Skall förhållandeta! blifva ett annat under den nu ingående riks-m dagen? Det är svårt att med visshet förut-a säga detta; men ännu åtminstone skymtard man icke bland de många frågor, som stå på m dagordningen, någon som kan synas egnadsi att för den närmaste tiden absorbera intresset i så öfvervägande grad, att kring den-ft samma skola bilda sig partier, hvilka för det In gemensamma målet i en sådan hufvudfråga I e slata sig tillsammans till gemensam handling, o för att bekämpa eller understödja regeringen ri med hänsyn till hennes ställning till den-la samma. 1 Hvad som för öfrigt inom vår nuvarandel2 representation invecklar frågan om en verk-l? lig parlamentarisk majoritet och gör det svårt ? att förutsäga huru densamma en gång i framtiden skall gestalta sig, är den fullkomligt 1 sidoordnade ställning som kamrarne ega ipi bördes, och som gör regeringen mindre be-!! roende af majoriteten i den nedre kammaren 2 än förbållandet är i andra konstitutionella f länder, der ministerens öde ligger helt och hållet i händerna på ett underhus eller enl1 deputeradekammare, och der ingen minister 1 är möjlig, som icke eger en bestämd major å ritet inom denna egentliga representantkamq mare. Hos oss har man sett en minister lida ett komplett nederlag i andra kamma-! ren (t. ex. krigsministern vid senaste riksdag i fråga om nedsättningen i exercis-anslaget), men vid den gemensamma voteringen med l stöd af första kammaren se sin mening segra och följaktligen betrakta sig såsom l fortfarande i besittning af riksdagens förtroende och oförhindrad att qvarstadna på sin post. Huruvida ett sådant åskådningssätt skall allt framgent göra sig gällande och den l1 formella likställigheten kamrarne emellan j kunna i verkligheten upprätthållas, är ett: af vårt nya representationsskicks intressan-1 taste och vigtigaste problemer. Sannolikt I4 skall detsamma icke i den närmaste framti!1 den finna sin lösning, utan denna blifva beroende på det anseende hvardera kammaren l: lyckas efterhand åt sig förvärfva. Om man: antager att oppositionen, då en sådan uppstår, vanligen skall göra sig gällande företrädesvis i den andra kammaren, under det man kan antaga att den till en god del af förtroendeembetsmän bestående majoriteten inom första kammaren oftast skall vara benägen att understödja regeringen, kommer följaktligen, i alla frågor som bero på gemensam votering, under nu för handen varande förhållanden, afgörandet att ligga! hos den center, som utgöres af minoriteterna i båda kamrarne; men det förefaller icke osannolikt, att om i endera kammaren ön systematisk opposition skulle ega en afgjord majoritet, den skall finna utvägar att, oberoende af anslagsoch beskattningsfrågorna, göra en regerings ställning så besvärLs, att den i längden blir ohållbar. Men huru snart en minister eller en minister skall behöfva vika för ett sådant motstånd från majoriteten i endera kammaren och hvilkenåerå kammarens fiendtlighet, som blir svåt att uthärda, låter sig ej med visshet förutsäga med stöd blott af teoretiska studier öfver riksdagens organisation och den formella maktfördelningen kamrarne emellan. För närvarande sväfvar man alltför mycket i okunnighet om den nyvalda andra kammarens karakter och om arten af de frågor, som kunna komma att i första hand träda i förgrunden, såsom möjligen bestämmande för partigrupperingar, för att kunna förutse huravida den nu ingående riksdagen skall gifva någon erfarenhet om huru förhållandena i här antydda hänseende skola gestalta ender det nya statsskicket. Den rådande vissheten fäster emellertid, såsom sagdt, ett :endomligt intresse vid den sammanträdande iksdagen och vid den i och med densamma ssångna nya riksdagsperioden. jön annan omständighet, som gör 1870 års riksdag betydelsefull, är att densamma inträffar under en period, som synes komma att bilda en vändpunkt i afseende på den ekonomiska ställningen i landet. Det vill synas, som skulle ländet och dess räringar Lörja repa sig efter de många hårdaårens svåra betryck. Vi ha nyligen tillåtit oss få peka den varsamhet, som detta lyckliga förhållande ålägger representationen, och vi upprepa våra förut uttryckta förhoppningar, att man icke, derför att man ej längre kan eller behöfver argumentera med den i landet rådande nöden, må förgäta alla sparsamhetssrivdsatser. Tvertom tro yi, att det ävnn sterstår den nya representationen att bringa dessa grundsatser på fullt allvar i tillämpang. Vi afse dermed icke blott ett motstånd mot tilläfventyrs framträdande nya anslagsfordringar, som ej äro af oundgängliga behof motiverade, ehuru, efter hvad det förljudits, riksdagens motståndsförmåga äfven på detta omrade torde komma att sättas på prof, under omständigheter, som tagal anspråk Jå samma gång annlagenhet och fasthet. erna, skola vi se, att det rykte saknar grund, hvilket talat om väntade anspråk på extra bidrag under första hw vudtiteln till betäckande af redan ntan riksdagens hörande bestridda utgifter, men om det skulie besannas,så erbjuder sig der ett tillfälle för den nya representationen att visa, om den verkligen vill och förmår sätta en gräns för anspråken på ett område, der, enligt en vidt utbredd föreställning, som äfven mer än en gång funnit ett uttryck inom riksdagen, nationen redan gör större, men icke mindre uppoffringar än hon borde. Men i afse, säga vi, icke ensamt motståndet mot nya anslagsfordringar. Det lärer icke undgå någon, som med uppmärksamhet granskar vår budget, att ansenliga summor utgå för ändamål, hvilkas behöflighet är minst sagdt tvifvelaktig och der reduktioner måste genomdrifvas om man skall kunna undgå föreLråblson Att på ett oförente tt förslösa