icke nog understödde de lånbehöfvande jordbrukarne, på frihandelssystemet 0. s. Vv. Man hade, såsom vi förut antydt, blifvit missledd af de goda skördeåren och de goda konjunkturerna, som man antog skulle fortfara. Man hade förbisett att jordbruket är en särdeles vansklig näringsgren. Det stora prisfall, för hvilket jorden varit utsatt under de senare åren, är emellertid ingalunda någon ensamt stående eiler ny företeelse: dylika prisfall hafva äfven förr inträffat, och skola sannolikt också framdeles inträffa, sedan jorden småningom — eller hastigt — uppdrifvits till ett pris, som icke uppbäres af jordens verkhga afkastning. Det är emellertid uppenbart, att ju solidare en jordegare är — d. v. s. ju mindre hans jord är skuldbelastad — desto bättre och tryggare kan han motstå de vanliga följderna af svaga skördar, hvilka, tcots alla förbättringar på jordbrukets område, lika litet hädanefter, som hittills, kunna tförekommas. Det är en glädjande företeelse, att den svåraste krisen för våra landtmän synes, för denna gången, vara öfvervunnen. Förlidet års rika skörd har åstadkommit förunderliga verkningar: landtmännens penningställning har betydligt förbättrats, priset på jord sjunker ej vidare och den panik, hvilken angrep så många inteckningsegare i jord och som föranledt de talrika uppsägningarne, synes hafva aftagit. Men vi tro i alla fall icke att jorden på länge skall prisstegras så, som i den goda tiden, äfven om landet skulle hugnas med goda skördar och en gyonsam afsättning. Man bör nemligen icke förbise att en ny utväg öppnats för penningkapitalernas placering — i obligationer, hvilka visserligen icke bereda dess egare den högsta räntan, men deremot den stora fördelen att räntan erhålles på bestämd tid, och att dessa värdepapper vida lättare kunna förvandlas i kontanter än förhållandet är med inteckningar. Det bästa korrektivet mot svindeln i fastighetsköp torde ligga i tillgången på goda obligationer, och vi tro att dessa ganska verksamt skola bidraga till en solidare jordegendoms besittning. Vi tro äfven att de svåra åren varit för våra landtmän högst lärorika, i den meningen att de lärt sig inse nödvändigheten af ett sparsammare lefnadssätt, med hvilket följer en större husflit, som under de goda åren på ett högst betänkligt sätt försummades. Slutligen anse vi oss böra fästa uppmärksamheten på tvenne vigtiga omständigheter. Vanligen eftersträfvar den som här vill bli jordbrukare och som har ett kapital, att blifva jordegare; han vill nödvändigt sköta sin egen jord och så köper han vida mera jord än han med trygghet kan besitta. Å andra sidan anse de flesta större jordegare fördelaktigast att hafva sina possessioner under eget bruk; — men följden af dessa begge förhållanden är att vi sakna den medelklass af jordbrukare, som kallas arrendatorer, och i stället talrika possessionater, på större och mindre egendomar, hvars egare tryckas af mycken skuld, och ofta sakna tillräckligt rörelsekapital. Ett stort antal unga män förvärfva sig numera undervisning i landthushållningen, men de allra flesta vilja i en eller annan form se tillb, men icke sjelfva lägga hand vid landtmannpaarbetena; derföre är tillgången så riklig på förvaltare och fogdar utan sysselsättning och som klaga öfver att de offrat både penningar och tid på sin undervisning. De skulle icke klaga öfver brist på anställnig om de kunde beqväma sig till att bli arbetare, de också, och oräkneligt mänga mindre jordbrukare af herreklassen skulle reda sig ojemförligt bättre om de läto herr,-ligheten fara, togo på sig arbetskläder, sjelfve körde plogen och. skötte lian, biträdde vid fodringen och sjelfve körde sitt spanmålslass till staden — med få ord sagdt voro ett föredöme i arbetsamhet för siva tjenare. Husbönderna skulle ej derpå förlora i anseende och tjenstefolket skulie efter hand blifva bättre. i RSS SKATAN