den gamla goda Uden, utgjorde natren I fara provinser det mest anlitade brödämnet 08 allmogen; nu åter exporteras häfren och rågen utgör den allmännast brukliga brödsäden, och ehuru hveteodlingen ganska betydligt ökats, är importen af samma sädesslag i tilltagande. Förr begagnades spanmål blott undantagsvis till kreaturens utfodring; nu användes dertill hvarje år högst betydliga qvantiteter, emedan de ädlare kreatursracerna, som äro spridda öfver hela landet, icke utan kraftig föda lemna en tillfredsställande afkastning, och hvarje landtman känner. att en knapp utfodring är en dålig hushållning. — Med få ofd sägdt — den inhemska spanmålsförbrukningen har stigit ofantligt. Det är emellertid klart, att den stora massan af landtmän, som taga sin hufvudsakligaste penninginkomst af jordens afkastning, gkall försättas i en bekymmersam ställning, sådana år, då skörden icke lemnar något, eller ett ringa öfverskott tili försäljning, utöfver det qvantum, som erfordras till den absolut nödvändiga förbrukningen. Med detta öfverskott är det som de skola bestrida sina dryga utgifter till arbetslöner, skatter och räntor. Derföre så snart ett svårt år inträffar, vidtaga alla omtänksamma landtmän, såvidt möjligt är, reduktioneri sina utgifter. Först och främst minskas arbetarnes antal. Denna reduktion anlitas vanligen mest af den egentliga allmogen, som sjelf kan gå med i arbetet och som utan tvekan kan utföra en mängd sysslor, som hustjenarne annars verkställt. De mindre skickliga arbetarne afskedas företrädesvis, och likaledes de som äro gifta och hafva många barn. Derigenom ökas deras antal, som under en eller annan form falla fattigvården till last ). Allmänt klagas öfver den stora tillökningen i de skattebördor som trycka jorden, och denna klagan föres lika högljudt äfven af dem som ega privilegierad jord. Men har då verkligen de till kronan utgående skatterna af jorden ökats? Visst icke, Tvärtom ha flera skattetitlar afskaffats under de goda åren. Och likvisst, denna klagan öfver ökade onera är berättigad. Det ärnemligen kommunalutskylderna som ökats under de senare åren till en ytterst betänklig höjd; men denna beskattning ha kommunerna sjelfva pålagt sig ). De till kronan utgående onera hafva jordegarne uaturligtvis tagit i beräkning då de köpte fastigheten och priset har derefter lämpats. Men med kommunal-utskylderna är icke förhållandet enahanda: de hafva hufvudsakligen ökats under de sistförflutna åren och de ha snarare tillän aftagit; de nedsätta således jordens kapitalvärde ganska petydligt. e mest betungande utskylderna äro för folkundervisningen och fattigvården. Den förra är dock långt ifrån tilltredsställande; den senare är oftast illa organiserad och derföre orimligt dyr, och så måste den alltid blifva, då arbetslöshet berättigar till understöd i form af almosor. Den fattigvård som så utöfvas — och den påkallas företrädesvis i svåra år — är i hög grad demofaliserande, och verkningarne deraf fortgå äfven sedan bättre tider inträdt. Betraktar man alltså förhållandena så som de verkligen äro, så kan man väl icke rättvisligen säga att landtmannens betryckta ställning — hvilken är ett faktum — hufvudsakligen orsakas af de höga skatterna, — ty då skulle ju åtminstone de som ega privilegierad jord, hvilken är mindre betungad än kronoskattejorden — befinna sig i en bättre ställning? Men huru då förklara den bekymmersamma ställningen bland våra landtmän? Att den förökats till följd af de ogynnsamma skördarna erkänna vi villigt; men vi tro ändå, att orsaken till landtmännens betryck ligger vida djupare, och den väsentligaste synes oss vara att den svenska jorden, relativt till sin produktionsförmåga, i allmänhet är för högt skuldbelastad. Denna åsigt anse vi oss närmare böra utveckla: Så länge penningtillgången var riklig — och det inträffar vanligen samtidigt med och är en följd af goda skördar, såvidt dessa med förmån kunna afyttras — mötte det ingen svårighet att erhålla fastighetslån, uppgående nära intill jordens fulla värde, hvilket alltjemt stegrades, under det att jordens afkastning ingalunda steg i samma proportion. Landtegendomarne, såväl de stora som de små, blefvo en mycket kurant handelsvara, som botingade allt högre pris. Men många — kanske de flesta köpen — uppgjordes, utan att den nye egaren reflekterade till det kapital, honom sjelf tillhörigt, som han i fastigheten kunde insätta; han lade mera vigt på det belopp som var eller kunde blifva intecknadt, och den gamla regeln glömdes allt mera, att för en trygg jordbesittning fordras det man minst skall ega hälften af det kapital, som jordegendomen representerar, och förr ansåg sig landtmannen ändå icke fullt trygg, derest han ej tillika egde sina inventarier skuldfria. Han blef nu egentligen arrendätor, men med en mycket osäker besittningsrätt af jorden. Så kom den svåra tiden. Med jordens afkastning kunde icke den dyra brukningskostnaden, de ökade utskylderna, de dryga räntorna på den höga skuldsumman och den ingalunda efter egarens eget kapital lämpade lefnadskostnaden, utredas, och den gifna följden deraf blef, att många verksamma, men för mycket skuldsatta jordegare måste gå ifrån gård och grund, sålunda dyrt pliktande för sin obetänksamhet, i hvilken äfven de tfordringsegare hade delaktighet, som lemnat lån utöfver det verkliga värde, som jorden representerade. Nu skyllade man på representationen, som ej nog omhuldade jordbruket, på riksbanken och privatbankerna, som ) Då vid sistförlidne riksdag byggnadsanslaget för nordvestra stambanan ökades, i ändamål att bereda arbetsförtjenst åt personer i de trakter af Småland som drabbats af missväxt, så tolkades denna välvilliga åtgärd af åtskilliga kommuner på det otillbörliga sätt, att det minst arbetsskickliga folket förpassades till jernvägen, hvilken helt enkelt betraktades som en ny fattigvårdsinrättning, som skulle bespara kommuinerna en annars oundviklig utgift. Dessa arbetare blefvo högligen missbelåtna då de,icke,