NICKE HULTS FLAMMOR.) BERÄTTELSE AF FRANS HEDBERG. Jojo, Stina sa någonting, hon! Jag har verkligen lust att gå i kyrkan i dag! Det var bra att Stina påminte mig om den saken. Påminte? Hm! det bara fattades det! brummade Stina, i det hon tog kläderna för att borsta dem. Och det vill unga herrn inbilla mig, att han skulle gå i kyrkan för att jag påminte? Jag mins hur det var sist jag, när jag ville ha honom med mig i enkhuset för att höra på missionsbön! Men si der, gudbevars, der finns det h-:? svamla gummor att se på, och då får vi r Herre vara i fred! Jo, det är sköna tider viiteiva i, och en -skön ungdom vi hal Och dermed rusade Stina ut med kläderna på armen och stöflarne i hand. När Nicke blifvit ensam, genomgick han i tankarne den föregående aftonens händelser, och ju mera han tänkte på dem, desto mera gestaltade dö sig till hans fördel. Jag har bestämdt gjort ett mycket fördelaktigt intryck på henne,, tänkte Nicke för sig sjelf, fast hon inte gerna ville erkänna det ännu, iote ens för sig sjelf. Det är i alla fall märkvärdigt, efter bara två gångers sammanvaro. Men det är ju så med den äkta, riktiga kärleken. Den kommer ju som ett skott, — så säga åtminstone alla poeter hvilkas verser jag läst! Och Nicke, som under tiden fått på sig A BD mere 1—98