2UVIA IUÄLlUGLlG SJURTGLUCU I AIMUVLIISGl. Af Ed. Laboulaye. TIL Dessa amerikanska sjukhus ha en helt an. nan fysionomi än de franska. Hos oss är sjukhuset en annan form af kasernen: samma disciplin, samma enformighet, samma öds: : lighet. Sjuk eiler frisk, är soldaten ständigt soldat. Det amerikanska sjukhuset är en fortsättning af hemmet. Det är familjen, det är samhället, som taga hand om den sjuke : och egna honom sina omsorger. HSoldaten är ej längre ett nummer i regementet, han är! en menniska, hvars alla behof och billiga önskningar man söker tillfredsställa. Denna : det amerikanska sjukhusets särskilta karakter har sin grund i två orsaker. Först och : främst är det läkaren som har styret och i hvars ögon tillfrisknandet är hufvudsyftet, för hvilket allt annat måste stå tillbaka. För det andra är det en qvinna, och nästan alltid en fint bildad qvinna, som har tillsynen öfver sköterskorna, linneförrådet och köket, j Vid soldatens säng representerar qvinnan modren, makan, systren; hon endast är mäktig af dessa finkänsliga uppmärksamheter, som, herrar skeptiker må säga hvad de behaga, ha ett afgörande inflytande på den sjukes mod och ofta bidraga atträdda hans lif. Jag har i detta ögonblick framför mig en liten högst intressant bok, som bär titeln Hospital Days; det är en dagbok, förd af ett fruntimmer, som under kriget förestod lasarettet i Fairfax, några mil från Washington. Miss Jane Stuart Woolsey (jag hoppas ej göra mig skyldig till någon indiskretion då jag förråder hennes anonymitet) har här på några sidor uppdragit en lefvande målning af det amerikanska sjukhuset. Två anekdoter, tagna på en höft, skola derom ge en tydlig föreställning. De franska patienterna äro ständigt glada, godmodiga och ytterst artiga. Charmoille, på hvilken högra armen blifvit bortskjuten, ar lärt sig skrifva en elegant stil med venster hand, i hopp om att när han fär sitt afskedkunna skaffa sig en liten plats. Louis L., som fått ena lårbenet amputeradt, blef med hvar dag allt svagare. Jag frågade honom en dag: Ar det ingenting som ni skulle vilja ha, någonting som ni tyckte om der hemma i Frankrike? — Madame, jag behöfver ingenting: jag har ju bär allt hvad man kan önska sig. — Försök likväl att dra er till minnes någonting som skulle göra er godt; kanske skulle det inte vara omöjligt att anskaffa det. — Tack, madame, men.... efter ni är god och frågar — två droppar rödt vin, vin från min hemort; men det fins ju inte i Virginien. — Med läkarens tillstånd skickade man honom alla morgnar en liten ration bourgognevin. Det var en daglig högtid för den stackars Louis. Han sjöng en liten visa om det goda vinet och lyckan att få dö för fäderneslandet. Dessa båda droppar rödt vin voro en solstråle för hela salen. Alla de sjuka tyckte om blommor. Man skickade oss emellanåt sådana från orangerierna. Hvita och röda nejlikor utgjorde en sjuk sergeants förtjusning, och han dog med blomman fast sluten i sina afmagrade händer. En morgon på försommaren gåf jag de första syremerna åt en stackars gosse från Nya Englsnd; han var mycket sjuk. — Jag har någonting med mig åt er, sade jag och höll blommorna bakom min rygg, någonting som växer utänför fönstret i ert hem. Gissa hvad det är! — Syrener, hviskade han, och jag lade blommorna på hans knäppta händer. — Nej se, syrener! Hur visste ni det? Syrenerna lefde längre än han. Det der stöter på roman, skall man säga. Nej, det är historia. Det är så det måste gå till i ett land, der den ena hälften af nationen står i harnesk mot den andra. I denna fruktansvärda kris måste man vädja till alla landets moraliska krafter för att uppehålla armens energi. Så tänkte Amerikas qvinnor; det var de rikaste och lyckligaste som föregingo med exempel på sjelfförsakelse och uppoffring. Ibland dessa menniskokärlekens bjeltinnor är det en, hvars namn skall länge lefva i amerikanarnes minne. Det är mrs Barlow. Våren 1861 gifte sig miss Arabella Griffith, ung, vacker, högt bildad och tillhörande en, ansedd och rik familj, med mr Barlow. AÅtnu samma dag bröllopet stod afgick Barlow, som simpel soldat i ett Newyorkregemente, till Washington. Genom sitt mod och sin militäriska skicklighet uppsteg han inom kort till de högsta gradefna och blef general. Mrs Barlow följde sin man från fälttåg till fälttåg, från lasarett till lasarett. Hon var i Fredericksburg, sysselsatt med anordningar för de sårade, medan man hörde kanonerna från bataljfältet och hennes man bjöd faran spetsen. Utmattad af oupphörliga ansträngningar, dog hon i febern utanför Petersburg. Det fanns barmhertighetssystrar i Förenta Staterna, och de ha gjort stora tjenster; men Amerikas qvinnor ha aldrig ens åt dessa fromma händer velat lemna ifrån sig Tättigheten att vårda de sjuka och sårade. På en tid, då landets hela ungdom stod under fanorna, ha de betalt med sina personer: de ha ej nöjt sig med att vara barmhertiga genom ombud. I detta patriotiska verk understöddes de af hela landet. Från den minsta by i alla delar af landet afgingo hvar vecka de för lasaretterna bestämda gåfvorna. Ylleskjortor, nattrockar, tofflor, guvgstolar, kryckor, böcker, papper, blyertspennor, skriftaflor, dambräden, or ssrrsaenOTREK STATENS PKK SEE AVES