NICKE HULTS FLAMMOR.) BERÄTTELSE fe FRANS HEDBERG. Ja, men allvarsamt taladt! tycker du inte att det är någonting aristokratiskt-hos henne; någonting riktigt fint och förnämt? Se bara å hur hon bär sitt hufvud... se på hur hon lägger sitt hår.., se på hennes hand, och hennes fot sen! År det inte halfblod åtminstone, så vill jag aldrig gå här! Ah, du är tokig med ditt halfblod! svarade Nicke som icke tyckte om alla de der aristokratiska kännetecknen; de ökade ju endast afståndet mellan honom och henne. Nej bror!s svarade Edvard slutligen, och tonen lät nu helt allvarlig, nej jag är inte tokig, men jag är kär i henne, kär som en galving! Kär? upprepade Nicke och hoppade högt i vädret, hvilket såtillvida var oklokt som han kom ner midt i en vattenpuss, du kär i henne? Du, kär i henne? Ja, är det så underligt det, när man har växt upp tillsammans, när hon är så söt, och vär man sjelf inte är af jern eller af sten.n Nej gudnås! svarade Nicke med en helt uppriktig suck ur djupet af sitt hjerta, det är visst inte underligt! Jag, som ... Du, som? frågade den andre förvånad. Jag som ... inte är så eldfäpgd utaf mig, tyckte bara att... att det har väl hastigt det der I sade Nicke, angelägen att komma ifrån sitt jag som ... hvilket hani början tänkte fortsätta med: Jag som bara sett Be A B. tr 1-1;