STOCEHOLM den 12 Jauuari. Stockholmsposten har icke tyckt om, eller rättare sagdt, har tyckt mycket illa om den artikel, i hvilken vi sökte att visa, att K. teatern, så vida den skall vara hvad den plägar kallas så snart det är fråga om att egära anslag för densamma, nemligen en nationalteater, bör betraktas såsom en offentlig kulturinstitution och icke såsom hörande med till hofangelägenheterna, samt att den sålunda bör stå under Kgl. M:t och icke under konungen personligen. Vi hade verkligen trott, att piockholmsposten skulle göra invändningar häremot och att vi härom skulle kunna få en diskussion i sak med nämnde blad, derföre att det redan förut uttalat sig om teaterkomitens och de blifvande resaltaterna af dess verksamhet på ett sätt, som lät förmoda, att bladet önskade bibehållande atstatus quo och icke ansåg någon annan reform nödig än att söka utverka högre anslag. Vi hade emellertid icke föreställt oss, att denna sak skulle ligga vår samtida så varmt om hjertat, att han icke skulle kunna diskutera den med allt lugn. Vi hade till och med trott, att han skulle i trågans upptagande till offentlig diskussion se en kärkommen anledning att motivera en motsatt uppfattning och lemna prof på de djupare insigter i ämnet, som han förmodligen på sista tiden förvärfvat och som det tvärsäkra uttalandet itdetta afseende lät påskina. Vi bedrogo oss emellertid uti denna förutsättning. Vår ärade samtida har fonnit sig obehagligt berörd deraf att man dristat börja en diskussion om de ämnen, som teaterkomiten har att behandla. och har uppbjudit hela den fond af qvickhet, öfver hvilken Stockholmspostens redaktion kan dispovera, för att satiriskt afvisa anmärkaren, utan att behöfva inlåta sig på en diskussion. Se här det spirituella sätt, hvarpå Stockholmsposten uttalar sig: Vår samtida, som hittills aldrig kunnat motstå förförelsen af Danmarks exempel, isynnerhet när något taabeligt varit å färde, skulle vara en alltför ljum skandinav, om han ett ögonblick tvekade att tillstyrka de kungliga: svenska teatrarnes: inrangerande under ecklesiastikdepartementet, så att dess chef finge hos K. M. i underdånighet föredraga reper:toiren, anskaffandet af attributer och anställningen af artister, konstitutionsutskottet granska de grunder, hvarpå konseljen i und. tillstyrkt uppförandet af den eller den Offenbachska operetten och hrr Jöns Persson, Liss Olof Larsson m. fl. yrka en återremiss af. dechargebetänkandet i syftning af en anmärkning enligt 107 Regf. mot chefen för ecklesiastikdepartementet för hans val af pjeser eller deras uppsättning. Vår samtida, hvars svärmeri för de konstitutionella principernas införande på det teacraliska området vi ganska väl kunna förklara, anser förmodligen sannolikt, att riksdagen skulle befinnas villig. att :anvisa åt teaterstyrelsen det betydliga förslagsanslag, utan hvilket ingen minister skulle vilja åtaga sig denna angenäma styrelse. I Danmark har den konstitutionella nationalteatern, sedan den öfvergafs af konungen, för afvita reparationsföretag satt sig i en liten obetydlig skuld på 400,000 rår, för hvilken riksdagen är ansvarig, utöfver de 100,000 rdr, som årligen af statsverket utgå till dess underhåll. Vi veta ej heller annat än att danska teatern såsom nationalkultur-institution, med grundlagsenlig bestämmelse at virke for skjönhedssandsens uddannelse hos Folket, sjunkit betydligt under den höga ståndpunkt han innehåde före 1851: Man har ganska ofta erfarit om ganska, okonstitutionella upptåg på den danska natiomalteatern, och helt nyligen fick hans excellens hr kultusministern af den kjöbenhavnska parkettpubliken ett lysande misstroendevotum, i det en af de nya pjeser, som uns der hans overtilsyn blifvit uppsatta, på ett eklatant sätt uthvisslades, Vi undra ej, att sådana uppenbarelser af det konstitutionella lifvet hafva en oemotståndlig lockelse för vår konstälskande sam: tida. Vi skulle emellertid stanna i stor förbindelse hos honom, om han ville upplysa, i hvilka öfriga europeiska länder teatern betraktas såsom en statsinstitution och styres under konstitutionella kontroller. Måhända skulle det då visa sig att denna princip för närvarande mer och mer blif: vit öfvergifven. För svenska folket åtminstone, som har verkliga politiska angelägenheter att sys gelsätta sina ombud med, synes det oss vida mers värdigt att understödja teatern med ett passande anslag och för öfrigt anförtro dess ledning åt ko nungens omtanke, än att i detalj befatta sig med dess angelägenheter, med tillsättande af national: sångerskor och nationaldansöser, ty den servils hofsångersketiteln bör väl af så konstitutionelt folk med ovilja förkastas, med valet af farcer och buf faoperetter, med anskaffande af flygmaskiner och teateråskor, med måttet af balettkårens klädnin gar och dermed jemförliga statsangelägenheter. Hvad säges om detta? Ar det icke öfvermåttan gå böra vi icke egna uppmuntrande bifallsyttringar åt en samtida, som med så mycken framgång debuterar på causeriets område? Det är ju verkligen:beundransvärdt; isynnerhet, då det kommer från der som förut så många gånger utgjutit vredens skålar öfver allt hvad causerie och eauseurer heter. Det måste dock medgifvas, att det är en skilnad; de vanliga causeurerna yttra sig skämtsamt och i lätt ton om hvarjehanda hvardagliga bagateller; här åter finner mar ett causerie — ett skämtprat, som hvarken gör anspråk på faktiskt innehåll eller logiskt sammanhang — i fråga om en stor kulturangelägenhet. Att vår ärade samtida icke kan höra Danmark nämnas, utan att det verkar irriterande på hans känsliga nerver, är en känd egenhet, på hvilken vi gerna af artighet och humanitet skulle vilja fästa allt möjligt afseende Det måste emellertid falla sig litet svårt för svenska pressen att i detta hänseende låta granplagenheten emot. en lidande publicistisk medbroder alltid göra sig gällande framför alla andra konsiderationer. Då i våra dagar i fråga om samhällsutvecklingen en lifligare vexelverkan än någonsin eger rum, är det fåfängt att vilja tillsluta ögonen för förhållandena i andra länder; att man då äfven i någon mån ger akt på hvad som tilldrager sig på det offentliga lifvets område hos de båda folk, som bo oss närmast och