bana ville ingalunda gå upp i bergslagerna, utan de ville att vestra stambanan skulle ansluta sig till Köping—Hult-jernvägen och derefter följa Mälarestranden genom städerna Köping och Westerås till Stockholm. Visserligen sades då, att denna bansträckning var i bergslagernas och Stockholms intresse, men jag bestred denna åsigt då, lika lifligt, som jag är öfvertygad om, att hvarken bergslagerna eller Stockholm nu skulle vilja hafva fs den, om densamma stode dem till buds. Att det mäktiga Köping—Hults-intresset då ville hafva den, för att komma ifrån sin bana mellan Örebro och Arboga mot skälig ersättving af staten, har aldrig förundrat mig, lika litet sorh att representanterna för de lokala intressena längs norra Mälarestranden åyrkade denna bansträckning med alla möjiga slags skäl, men jag erkänner att det mycket förundrar mig, att man nu, så långt efter striden om den norra strandbanan längs Mälaren vill påstå, att denna bana som har en helt annan sträckning än stadsfullmäktiges bergslagsbana skulle varit fördelaktig för bergslagerna och Stockholm — ty jag tror I. att om denna bandel kommit till stånd, att Stockholm då ej kunnat fordra, så som det nu eger rätt att göra, en bana direkte till bergslagerna och att det dessutom blifvit mera aflägsnadt, än som nu är , fallet, från hoppet att förmedelst den s. k. Östra stambanan genom Östergötland snart komma il direktare jernvägsförbindelse med de södra Poovinserna. Jag vidhåller derföre också min 857 uttalade öfvertygelse om det riktiga uti 1856—58 årens riksdags beslut om Vestra stambanans sträckning, liksom alla de yttranden jag då afgaf till förmån för denna sträckning. Visserligen är jag fortfarande af den öfvertygelse, som jag under öfverlägg-! ningarne 1857 i statsutskottet en gång uttalade, att en ännu lämpligare sträckning för Vestra stambanan varit den, som genom Södermanland och Ostergötland tagit vägen öfver Jönköping till Göteborg, förutsatt att den Södra banan, följande den s. k. Lagalinien, iJönköping förenat sig med den Ve-l stra, liksom jag trott och ännu tror att den Norra stambanan bör erhålla en förgrening öfver Almarestäket till Westmanland och Dalarnes bergslager och en öfver Upsala till! Gefle;men då dessa mina åsigter ej vunno det ringaste gehör inom utskottet, tvekade jag ej det minsta i valet om företrädet mellan de olika alternativerna för jernvägens riktning norr och söder om Mälaren, som ifrågakommo vid bestämmandet af den Vestra stambanans sträckning. Oriktigt är äfven det uttalade påståendet att jag skulle röstat för Upsala—Sala-banan öster om Sigtunafjärden såsom varande den lämpligaste sträckningen för den Norra stambanan. Ridderskapet och adelns protokoll för 1862—63 årens riksdag 4:e bandet sid. 213 och 214 vitsorda att jag förordade major Adelskölds förslag att Norra banan borde vid Thureberg grena sig i 2:ne linier, en som sträckte sig direkt till Upsala på östra sidan om Sigwunafjärden och en som öfver Stäket gick ungefärligen i den riktning som Stockholms stads myndigheter nu begärt. Deremot erkänner jag villigt att mina åsigter om den Norra stambanans lämpligaste sträckning i öfrigt undergått flera modifikationer, genom många upplysningar som kommit mig till godo sedan 1850-talet. Vid 1856—58 årens riksdag var ingen annan bansträckning än den Vestra under någon verklig pröfning; de andra voro egentligen endast skizzerade i statsutskottets utlåtande. Hvad jag åsyftat med mitt yttrande om jernvägarne vid den middag som Aftonbladet hedrat med benämningen bankett, var att fästa uppmärksamheten på nödvändigheten af samverkan hos hufvudstadens invånare för bevarandet af dess handelsområden, hvars tillvaro hotas, visserligen ej genom vestra stambanans sträckning, utan genom det system som hitintills blifvit följdt, att blott arbeta på sådane bandelar som företrädesvis varit fördelaktiga för handeln vesterut, med försaummande af dem som skulle sätta Stockholm i fullständigare förbindelse med bergslagerna norr ut och med de södra provinserna samt Östergötland. Att det inflytelserika Aftonbladet hedrat.de ord jag begagnade för detta ändamåls vinnande med ett visst bifall kan ej vara annat än smickrande för mig, men det må förlåtas mig om jag ej kån underlåta att protestera mot de beskyllningar för inkonseqvens uti åsigter om jernvägarnes rätta anläggande, som Aftonbladet på samma gång tillvitåt mig på grund af oriktiga uppgifter om mina tillgöranden och yttranden vid de riksdagar då jernvägsfrågorna förevarit till afgörande. — Jag vet väl att då man vågar offentligen uttala en åsigt uti dessa jernvägsfrågor, man utsätter sig för att erålla många fiender. Mig här också detta blifvit i rikt mått beskärtd. Det s. k. Ericssonska systemets anhängare quand-måme, kunna ej förlåta mig, att jag, sedan jag med dem kämpat för den Vestra banans sträckning, ej velat följa dem på utflykten till Nässjö eller på färden öfver Sala förbi bergslagerna till Gefle—Dala-banan och de vid 1857 års riksdag besegrade anhängarne af norra Mälare-strand-banan kunna lika litet tillgifva mig att jag bekämpat deras åsigter, synnerligast som jag sedermera ej ville göra banan mellan Örebro och Hallsberg till annat än en bibana. Att ens begära ett rättvist bedömande af dessa motståndare torde vara fruktlöst; men jag vill dock hoppas att ni, hr redaktör, som förklarat eder sitta på den offentliga granskningens domarsesäte, vill tillåta mig att uti eder tidning få, med dessa få ord försvara mig mot de skarpa beskyll