ma, och att hon skall verka i samma riktning. TROR Från San Francisco till Newyork. Reseanteckningar af Rodolpho Lindau. (Ur Revue des deux Mondes.) (Forts, fr. fredagsbl.) De amerikanska vagnarna likna dem jag sett i Schweiz och Wirtemberg; i stället att liksom i Frankrike vara afdelade i rum med tvärbalkar äro de öppna utefter hela deras längd genom en fång, som delar dem i två delar, försedda med tio bänkar med två platser på hvarje. Man kan således, såsom man ser, befinna sig i talrikt sällskap. Detta byggnadssätt har isynnerhet för långa resor stora fördelar. Man sitter trefligare än i kompartimenter med 8 å 10 platser, man kan gå fram och tillbaka i gången, som för det mesta är fri, och slutligen kan man byta om plats och vagn med tillhjelp af de platformer som befinna sig på vagnarnas yttersidor och dem man begagnar då man stiger på eller af trainen, Dessa platformer underlätta också passagen från den ena vagnen till den andra, så att det icke är svårt att göra bekantskap med alla sina reskamrater och välja den vagn der man funnit det angenämaste sällskapet. Det finns visserligen en uppmaning af bolaget anslagen på vagnsdörrarne, i hvilket det förbjudes att hålla sig på platformerna eller gå från den ena vagnen till den andra medan tåget är i gång; till detta förbud finns en fyllnads-klausul, som lemnar passageraren frihet att röra sig hur han behagar; klausulen tillägger dock, att om han öfverträder förbudet så får han sjelf stå för risk och fara.. Men denna risk och fara äro så obetydliga, att ingen fruktar dem och då konduktörerne och bromskarlarne tillåta passagerarne att gå fritt omkring, såvida de ej hindra dem i tjenstens skötande, har den af bolaget utfärdade uppmaningen ingen annan verkan än att gararantera emot påståenden om skadeersättningar, som förorsakats deraf att passagerarne gått hit och dit från sina platser i vagnen. Efter att ha uppfyllt en förlåtlig nyfikenhet genom att betrakta inina reskamrater, gick jag och slog mig ned i sista vagnen i tåget. Jag blef väl skakad der mera än på nagon annan plats, man jag hade den fördelen ett på platforinen erhålla en ypperlig plats för att betrakta landskapet, som upprullade sin tafla i all dess vidsträckthet för mina ögon, Jag gjorde hår bekantskap med bromskarlarne, hvilkas tjenstgöring på lenna väg alldeles icke är någon sinekur, de måste oupphörligt uppmärksamme lyssna till lokomotivets hvissling, som kotninenderar dem att antingen skrufva till eller lossa på bromsen. Flere bland dem hade mycket bättre reda på de arbetares lefnadssätt m. m., hvilka byggt linien, än tjenstemännen af högsta rang, och jag tillbringade mången timme, sittande på vagnens steg, med att höra på de besynnerliga historier om utsväfningar, lidanden och våldsamheter, med hvilka bromskarlens hjerna var uppfylld. Dessa berättelser blefvo ofta afbrutna af någon manöver som skulle utföras, men de återupptogos vanligen med ett shvar var det jag slutade? Jo —, artikuleradt med ett tonfall, som bevisade att berättaren tyckte lika mycket om att berätta, iom jag att höra på hans historier. Jag tror nog, att han öfverdref, må vara, men jag är skyldig honom tacksamhet. å jag lemnade San Francisco hade man sagt mig, att jag skulle få det nöjet att resa ända till Omaha i sällskap med tre unga damer ur stadens bästa societet. Man hade beskrifvit dem för mig och jag hade ett introluktionsbref till en af dem. Det hade ej varit tid till en presentation på vederbörligt vis före afresan, men man hade försäkrat mig, att bland passagerarne på den train, hvarå jag befann mig, det ej skulle vara svårt att genkänna de tre californiska damerna. Men et var minsann mycket svårt. Vid de första stationerna på linien, i regulier kommnnikation med Sacramento och San Francisco jedan flera år, äro några rika personer boatta, hvilka samvetsgrannt följa med hufrudstadens moder, och bland de resande såg ag i början en så stor mängd vackra och leganta californiskor, att jag måste öfveremna åt slumpen att introducera mig hos le personer, om hvilka mina vänner talat. Men när aftonen kom voro alla svårigheter uflägsnade. Innan vi uppnått höjden af Sierra Nevada var vår societet urgallrad, i viss mening taget. Den bestod blott af resande med lestination till Elko och Omaha, d. v. 8. vergsprängare, spekulanta herrar och äfvenyrare, som begåfvo sig till de beryktade silfrergrufvorna vid White Pine och af några få versoner, hvilkas sätt att vara, hållning och eseffekter angåfvo att de tillhörde en annan lass af samhället. Bland dessa senare fanns let blott fyra qvinnor, och jag hade nu ingen vårighet att få reda på fru M. och lemna renne brefvet. Man kan säga, att i Amerika är närvaron f en qvinna ett slags skydd för den man om: beledsagar henne. Hvad beträffar skydd ör henne, så tyckes hon aldrig vara i behof leraf. Öfverallt är hon omgifven af aktning ch vördnad, icke blott af väl uppfostradt olk, utan af hvarenda amerikanarehon möer på sin väg. Undantagen visa, gem iom Men djupa indignatioo de framkalla. ur mycket detta är allmän regel Fru M.l ch de personer, som voro i hennes sällskap, anno öfverallt de bästa platserna reserverade ör sig, i vagn och vid table dhöte, och till ;ch med Unionens arbetare, tillsammans med vilka vi reste under flera dagar, lade ka on på sina samtal och mildrade tonen från et ögonblick de sågo att qvinnor voro närarande. En-gång hände det, att två arbeare som råkat i oräl och inst ämnade drahha