kas ifver måste afhjelpa deras brist på vapenfärdighet och militärisk disciplin, likasom också veteraner funnos, som i sin berserkagång icke alltid gjorde sig klart reda för, hvad det var för slags krigsredskap, som låg närmast till hands för dem och som de derföre grepo. Men sådant händer på sjön, sade skälen, fick en kula i ögat. Det var årets ungdomsoch första mandomshistoria. När det hade passerat sin tillvaros middagslinie, förändrade det smak och fick lust till fred. Väl kunde det ändock hända, att det gamla vikingablodet då och då började forsa något häftigt genom ådrorna på det, och man blef vittne till stridsscener t. ex. den, då det gälde vår sedermera så lyckligt hederskrönade Suezexpedition, hvilka, om också icke i långvarighet, åtminstone i grym våldsamhet mycket väl kunde mäta sig med bedrifterna från de stormiga vårdagarne. Men detta var blott förbigående, och snart sjönk året igen tillbaka i ett apatiskt tillstånd. Klokt folk trodde sig kunna söka orsaken till denna märkbara matthet i en fysisk kris, som året haft att genomgå under de sista dagarne af Augusti, då en plötsligt inträdande frost tillintetgjorde de goda utsigterna för det materiella välståndet. Men huru det hängde ihop härmed är icke så lätt afgjordt; ty under det att några menade, att om året icke hade fått denna fysiska knäck, skulle det äfven på sina gamla dagar ha behållit ungdomens liflighet och stridsmod, försäkrade andra, att det i detta fall just skulle ha begagnat sin oförsvagade kraft till att bortvisa sin ynglingaålders förförare och upptågsmakare, lika visst som Henrik IV gjorde med Falstaff, blifvit sansadt och stadigt på sina gamla dagar och slutat i bot och ånger, såsom alla stora syndare ha så lätt för. Aret är dödt; lefve året! Ja, nu stå alla de, som icke finna sina önskningars hela summa utbetalad af det saligen afsomnade 1869 — antingen nu dessa önskningar gingo i riktning mot framtidens idealer eller tillbaka mot den goda gamla tidens idylliska lugn — såsom sollicitanter omkring den unge herrskarens tron. Och då vi nu granska hans späda drag för att tolka den framtid, som hvilar bakom dem, så se vi genast att detär faderns afbild. Det är samma eld i blicken, som talar om de stora tankar, hvilka glöda och lysa derinne; det är samma beslutsamma starka drag omkring munnen, som vitnar om, att bakom de kraftiga orden ligger en lika kraftig vilja dold. Ja, här skall nog bli lif och strid; andarne få nog tillfälle att drabba tillsammans och gegen einander platzen; det vill jag lofva. Så mycket mera kan man i det hela vara viss på, att året 1870 icke skall komma att gifva sin företrädare stort efter istridbarhet, som pressen, hvilken ju på visst sätt utgör hvad man kallar oron i statsuret, och som ju är en temligen säker måttstock på den politiska väckelsen i ett samhälle, ständigt tilltager i numerisk styrka såväl som i ifver. Morgenbladet och Aftenbladet äro födda mo ståndare, och striden mellan dem har nu me korta afbrott fortgått i 21 år; hosingendera af dem kan man spåra någon trötthet efter denna långvariga slängpolska — ehuru visst folk under det sista året påstår sig ha upptäckt de första symptomerna till phtisis hos Morgenbladet; men det är ju möjligen just helsans strålande rodnad man här förvexlar med tvinsotspatientens hektiska uppblossande — och en kompromiss eller till och med blott en väpnad fred mellan de två är nu otänkbarare än någonsin, Vidare har man det ärsgamla Dagbladet, afladt, födt och döpt i den oppositionella tron, och slutligen. begynner pu med 1870 ett nytt, billigt litet blad, kalladt Daglige Nyheder, sin bana under en mans auspicier, som har haft lycka med sig i tidningsvägen, nemligen statsrevisorn Chr. Johnsen, grundläggare och utgifvare af den mycket spridda veckotidningen Almuevennen. Han är i besittning af tillräckligt penningkapital för att öfvervinna de svårigheter, ett sådant företag alltid i början har att kämpa med, och skall enligt sina traditioner från Almuevennen icke kunna underlåta att slota sig till venstra centern. Till och med ett förut mycket oskyldigt nyhetsblad i Kristiania, Aftenposten, har under år 1869 börjat taga en respektabel del i den politiska debatten och detta både med en skicklighet, värd erkännande, och i frisinnad anda. Provinspressen utvidgar sig oupphörligt såväl i omfång som i betydelse; äfven här har under det förflutna året på mycket enstaka undantag när den liberala vensterns program varit antaget. Morgenbladet blir snart den ende representanten för dem, som sjelfve kalla sig konservative; men detta blad uppväger också, beträffande-ifvern att försvara sina patroners sak med alla civiliserade och ociviliserade medel, en hel krigshär och skall sannolikt, till och med såradt och döende, icke bedja om pardon, Men hvad skall nu följden bli af alla dessa sammandrabbningar? Knappt något annat än hvad som hittills har visat sig; ett djupare befästande och en vidsträcktare utbredning af de demokratiska sjelfstyrelseideerna. I den starka sammanslutning, som under det sista storthinget röjde sig i alla större saker, förmådde de lokaloch ståndsintressen, som oundgängligen måste söndra och som man också från motståndarnes sida försökte begagna såsom murbräcka på den liberala maJoriteten, likväl icke framkalla någon djupare splittring, och man kan vara förvissad om, att så snart en för hela landet betydelsefull sak står för dörren — och sådana skall den närmaste framtiden ha mer än nog att bjuda på — skall åter i folket, i representationen och i pressen stå en kompakt frisinnad majoritet, kanske med något förändrad sammansättning, men derför icke mindre beslutsam och kraftig. De segrar, som redan äro vunna, och deras frukter kan ingen mera göra vårt folk stridiga; hvad det nu gäller är att gå säkert framåt och hvarken genom feg tvekan eller otålig öfverilning gitva motståndarne nya vapen i händerna. Med andra ord, hvad som nu fordras är betänksamhet, tro på frihetens AL Er rp ee An ag