NICKE HULTS FLAMMOR.) BERÄTTELSER AF FRANS HEDBERG. Ack, min Gud, så jag bär mig åt! ropade Clara i det hon tog fram sin näsduk, får jag se, blöder det mycket? Åh, det är ingenting... ingenting alls! svarade Nicke, som nu inom sig var alldeles öfvertygad om att han hela sitt lif skulle älska henne som han nu utgjutit sitt blod för; jag försäkrar att det är rakt ingenting! Låt mig linda om näsduken, sedan jag först slagit litet eau de cologne på den! Då stannar det nog! ropade Clara och skyndade till spegelbordet efter eau de cologneflaskan, medan Nicke under tiden oförmärkt stoppade fingret i munnen. Inom ett ögonblick var hon tillbaka, och just som hon höll på att linda näsduken om den öfverlycklige Nickes finger, hördes från salen en rask och manlig stämma, som utropade: God afton, farbror! Kors, jag tror här är främmande! då kommer jag visst litet olägiligt! God dag, spelevinker! hördes slagtar Starks röst, och den lät icke särdeles vänlig, efter som du är här, så kan du väl gerna stanna. Ja gerna för mig! svarade rösten med helt ogenerad ton, mjuka tjenare, mina herrar. Nicke kunde icke begripa hvad det var åt Clara. Hon lutade sig allt djupare ned öfver det sårade fingret, och han tyckte sig SA ga A BR mn IA