Den militära sjukvården i Amerika. af h Ed. Laboulaye. IL . Kommissionens första omsorg var att skaffa sig kännedom om det sanitära tillståndet inom armön. En i stor skala och af kompetenta personer anstäld inspektion ådagalade, att detta tillstånd var bedröfligt. Officerarne kände ej helsolärans enklaste lagar, kaptenerna för de frivilliga kompanierna föllo i förvåning, när man frågade dem, hvilka mått och steg de tagit för att dagligen förvissa sig om sina soldaters renlighet, luftvexlingen i tälten samt födoämnenas goda beskaffenhet och tillagningssätt. Mer än en svarade med en mustig svordom, att han kommit till armån för att slåss och inte för att hålla ett boarding-house eller göra sig till barnpiga. Ventileringen af tälten, markens dränerande, valet och anordningen af lägerplatsen voro för dessa improviserade officerare fullkomligt nya saker; det var första gången man sade dem, att de vore ansvariga för sitt manskaps helsa. Ambulansservisen utgjordes af råa soldater utan erfarenhet, läkarne, tagoa i hast bland de civila, hade intet begrepp om kirurgi eller fältläkarkonst. Lasaretterna voro på en slump inrättade i de första bästa byggnader man fått tag uti. Till redovisare, sjukvaktare och sjuksköterskor togs likaledes folk ur högen. Sådana voro de sanitära resurser, hvaröfver Förenta Staternas regering förfogade i Juni 1861, i det ögonblick då hon kallade 800,000 man under fanorna. Det var ur denna afgrund af eländen som kommissionen företog sig att draga armen, och genom sitt sjelfuppoffrande nit lyckades hon äfven häruti. Hon grep sig först an med det angelögnaste: bekämpandet af okunnigheten hos officerarne och läkarne. Medan inspektörer reste omkring öfver allt och undervisade generalerna lika väl som kaptenerna, lät kommissionen trycka och i stort antal utdela medicinska och kirurgiska monografier öfver den militära helsoläran, dysenterien, skörbjuggen, de miasmatiska febrarna, amputationerna, behandlingen af benbrott m. m., förträffliga små skrifter, der man i rikt mått tillgodogjort de engelska och franska kirurgernas erfarenhet. I slutet af året ingaf kommissionens sekreterare, en patriot, hvars skicklighet och nit man ej kan nog berömma, Fr. Law Olmsted, till krigsministern en generalrapport, hemtad från fyrahundra särskilta berättelser. Han angaf der alla felen i det rådande systemet och begärde deras snara afhjelpande. För detta ändamål fordrades en radikal reform, och kommissionen tvekade ej att begära den. Tagande England till mönster, yrkade han att läkarne skulle frigöras från all subordination under kommissariatet, och att läkaroch kirurgstaten skulle utgöra en särskilt kår, som endast sorterade under general en chef och hade i spetsen för sig en öfverfältläkare med generals rang. Det var det enda sättet att göra sint på den administrativa slentrianen och omsider gifva konsten att bevara menniskolif den plats henne med rätta tillkom. Kommissionen föreslog dessutom inrättandet af en ständig inspektion, hon begärde upprättandet af sjukhus efter de bästa mönster, äfvensom att uppförandet af dessa asyler liksom befälet öfver ambulanserna och styrelsen öfver sjukhusen skulle fråntagas generalqvartermästaren och anförtros åt läkarne: det var under deras order som kommissionen stälde sjukservisen at alla grader och alla slag. Med ett ord, det var i läkarens, och endast i läkarens händer hon lade allt som rör armens Sa. Detta djerfva förslag väckte motstånd hos alla dem, hvilka reformen af en eller annan anledning misshågade; men kommissionen, understödd af allmänna opinionen och tidningarna, segrade till sluts. Den 18 April 1862 reorganiserade en kongresslag läkardepartementet samt gaf Bellows och hans vänner rätt. Men kommissionen nöjde sig ej med lagen. Vi föreställa oss allt för ofta, att en reform är verkstäld, emedan man affattat i paragrafer och i-lagsamlingen infört det program vi försvara. Amerikanarne och engelsmännen tro ej på verksamheten af en åtgärd förrän de fått reformens utförande anförtrodd åt den dugligaste. The right man in the right place är deras valspråk. Såt. ex. var det åt en simpel posttjensteman, Rowland Hill, uppfinnaren af det likformiga brefportot, som engelsmännen anförtrodde postreformens verkställande. Kommissionen handlade i samma anda. Trots alla hinder och fördomar, föreslog hen och genomdref, att till öfverfältläkare, med brigadgenerals rang, utnämndes en simpel bataljonskirurg utan andra meriter än sin duglighet och energi, doktor William Hammond. Det var han, som med en obestridlig skicklighet och fasthet omskapade hela sjukvården. Man mäste först organisera sjelfva läkarpersonalen, hvilket ej var lätt i ett land, som endast hade civila läkare. Man var flera gånger tvungen att företaga stora utgallrin-: gar; men småningom lyckades man organisera en kår af läkare och kirurger, som tillfredsstälde alla behof. Den amerikanska armåen, som ej öfversteg 800,000 man, hade 6057 läkare för sina ambulanser och sina sjukhus. År 1794 hade franska republiken, med arme6er af ungefär samma styrka som unionens, en kår af 8000 läkare af alla grader. Nu har Frankrike endast något öfver 1000 fältläkare och kirurger. De amerikan