VIT VER BUBBA Sången författades. ursprungligen till hyllnin åt konung Gustaf IV Adolf, och hur pass han va sbekrönt af ärans hand och smed bjertats ban förent med folk och land det vet hvar och er som aldrig så litet känner till vår nyaste historie Hur äckliga förefalla ej dessa högtrafvande or vid åtanken af den man, åt hvilken de voro ej nade — ej med starkare band förenad med foi och land, än att dessa fem år senare drefvo ho nom från tronen. 7 Men vidare. I nästa vers möta oss följande minst sagdt, upprörande utgjutelser af en kry pande ande: Han är vår tröst, vårt hopp Hans sällhet vår. Och sådana ord kunna tanklöst upprepas af men: niskor, som borde ega, om ej en ge d känsla så åtminstone en nägorkinda redig kunskap der om, att vår tröst och vårt hopp, om de skola be stå, måste hafva oändligt högre och starkare håll fästen än en konungs bräckliga tron. Och hvilket nonsens, hvilken meningslöshet, hvilket hån mot ett folk, som är vant att med de största ansträngningar tillkämpa sig seger för eanningens och rättens fordringar, ligger ej i dessa ord: . Gud allas hjertan rör, Att aldrig otack gör krona tung. Och så hvimlar denna officiella poesi af uttryck, sammanväfda af lögn och smicker och — det sorgligaste af allt — svenska folket finner intet för sig förnedrande deri, att likt en hop papegojor instämma i en sång, vittnande om lika mycken ringaktning för dess tankeförmåga som dess menniskovärde. Denna sång står emellertid icke ensam i sitt slag. För att nu icke nämna dessa rökoffer, som vid mer eller mindre högtidliga tillfällen upptändas till pris för de kungliga personerna, så vi en visa, hvilken, under det tillagda namnet nya folksångem börjar så småningom uttränga den gamla, och hvars första vers lyder så: sUr svenska hjertans djup en gång. En samfäld och en enkel sång, Som går till kungen fram! Var honom trofast och hans ätt, Öeh all din tro till honom sätt, Du folk af frejdad stam! Sanmneriigen ovärdigt att kallas afkomlingar af en frejdad stam vore det folk, som skulle kunna gå så långt i afgudisk dyrkan af en svag dödlig, att det till honom satte allt sitt hopp. Ett sådant folk vore värdt en upptuktelse, lika sträng och eftertrycklig, som något af de fordna folkslag, hvilkas afguderi, såsom vi läsa i den hela urkunden, nppväckte Guds yredes nit. Få vi ickehopbättre om vårt land och folk? Jo, vi våga het, öfvertygade att endast tanklösheten förleder dem att instämma i hofpoeternas fadda lofsånger. — Ett underbarn. Enligt hvad amerikanska tidningar berätta ämnar miss Helly, en ung flicka, att snart besöka det gamla Europa och låta beundra sina två hufvuden, med hvuxa bon kom till verlden. Begge hufvudena äro vackra och med sina fyra ögon och två lifliga tungor skall hon förtrolla allt hvad karlar heter. Med sin ena mun sjunger hon sopran, med den andra kontra-alt. Samtidigt kan hon tala i två olika ämnen och när hon är allena kan hon ha mycket nöje af att konversera med gig sjelf. Med ena hufvudet är hon ursinnigt ond, medan det andra skämtar och skrattar 0. s. v. Så står det, som sagdt, att läsa iamerikanska blad; att tro bärpå är ej något brott, den som icke tror begår visserligen ingen synd: — En dugtig lokomotivförare. Under en häftig storm, som den 17 i förra månaden rasade i Nordtyskland, for lokomotivföraren Esse med ett godståg om 58 vagnar från Hamburger-bangården i Berlin. I anseende till tågets oh d och stormens våidsamhet kunde emellertid färden ske ; endast långsamt och det upphanns redan vid stationen Seegefeldt af det efteråt kommande person-l, tåget, hvilket eljest ej skulle gått förbi goståger ; förr än vid Neustadt. När godståget åter skulle afgå från Seegefeldt, lossnade 39 vagnar från tåget, I: ionan bromskarlarne hunnit intaga sina platser, och nu rusade de 39 vagnarne, med största fart framdrifpa af vinden, utan någon ledning tillbaka r mot Berlin. Först en god stund efteråt märkte lokomotivföraren Esse att vagnarne ej vore ed ä och att maskinen gick lättare. Som det ej fanns något annat medel att få fatt i vagnarne beslöt b Esse att bromsa sitt tåg, hakade loss lokomotivet ; och försökte nu med full ånga uppe att på sidoet komma förbi vagnarne, innan dessa hunpon till Spandau. Detta lyckades honom också slutlik gen och nu hoppade han ned från lokomotivet, t strödde sand på skenorna, för att derigenom få det kommande tåget att gå långsammare. Derpå för-. sökte han att kasta sig upp på det kommande; godståget för att bromsa det, men genom vagnar-1nes hastiga fart lyckades han 3 få något tag, utan I Y slungades till marken. Att up Dga upp, taga af sig filtskorna, hoppa upp på lokomotivet, återigen 4 fara förbi godsvagnarne och återigen hoppa af,ö gick k ett uj far Fan. Efter oe nytt misalyer i it försök att a sig upp e lyc! xades det honom dock vid tredje försöket att 8! comma upp och få tåget att stanna tätt vid Bpanlau. En stor olycka hade sålnnda Esse genom kl in ovanliga sinnesnärvaro förekommit och äfven he kyddat jernvägsbolaget för stora förluster, ty alla Y: 9 vagnarne voro lastade med gods. rr 2 — Horp-Herstin. I ett bref från Orsa-Fin-1! ark berättar en korrespondent i sednaste häftet tv f Jägareförbundets Tidskrift följande: sPå tal om äfventyr med björn vill jag tala om nin nuvarande värdinna Korp-Kerstin, (så beämd efter gården Korp, der hon her sitt hem), om ock varit ute för björn, när hon vallat i skoen. En gång sporde jag kenne: Har du aldrig väffat på björn? — Jo, många gånger, blef svast, och engång hade hon så när kommit i saxen) å honom. Björnen bade slagit ned en ko och Stö utte efter vallhunden, som då tog sin tillflykt till erstin. Hon ropade då allt hrad hon förmådde, ch nalle, som var helt nära, ev ova sig, men i etsammå reste han Gig J bakbenen och visade oune sitt af kons blod drypande gap, hvilket Kl rit vackert att skåda, hvarefter han gjorde he mn och gick tillbaka till kon, som ban högg med båda-ramarne och drog bort. Kerstin skafde sig nu snar hjelp och rädde,, det vill säga rämde undan, odjuret. Men ge, den tiden, tillde hon, shade jag ej det born, (valikorn, hvarom era här nedan) som jag nu har, ty sen jag fick t, har ingen björn kommit mig på närhall, för, r du, det är vajgt eller vigdt. — Hur menar nu? — Jo, ser du, det har en brud haft det sig, mös presten vejga (vigde). — Nå, har . aldrig skjutit någon björn? — J9, en gång. on hade i sällskap med en karl varit ute och stat; på qvällen vitjaus de en björnsax och der kt en ung björn, och på honom försökte de sin jutkonst, men de fingo ge unga nalie åtskilliga ällar innan han släppte till litvet. Fill bisto-1ng n hörde ock, att de båda togo sig för att om ad sten bära hem honom, men bördan. hade varit ra I dryg, så att hon länge haft ondt deraf. 1170. Denna Korp-Kerstin, är för öfrigt ett prakt. core till Dalaqvinna, ståtlig och duglig och icke 4 ; vid för någonting: Ofta har hon lodbösfär med sig till skogs och fält månget vildbråd. tj t hon nu mest litar till; när hon. är ute med indi skapen, är licones ofvan nämnda stora vallhorn, hk a bar fingersättaing likt ett kenthornoch hyarpå delc a blåser med viss koxstfärdighet. dag har hört! i. nes hornlåtar, när jag varit ute i marken, och arhe ste säga, att de förekommit m,. underliga, jag natt e färdig att säga trollska. I al Sif Ogre NÄT bete v enkelhet ha denågonting fantastiskt, som ännu, ra träder fram, när de mångdubbla genljuden:— ra från bergen och med hornets egna toner Ath va sig samman till ett underligt virrvarr, men S0m ryvid dock en själfall röst, ett uttryck af na-)Störr urpoesi innerst ifrån klingar igenom. Allt dock BVari tt sammanhang! Bergen och dalarne, skogen! dukt vattnen ljuda med och ge stämningen. Jaea RR RR RNE Kr