att dertill hålla bönderne. Kungen begärde få se kyrkan, och presten eftersånde klockaren med nycklarna och affärdade sin gäst utan vidare uppmärksamhet. Påföljande morgon reste kungen från prestgården, utan att gifva sig tillkänna. Men när det led emot den 1 Maj påföljande året, erhöll konsistorium i Wexiö (Kalmar stift tillhörde då äfven Wexiö) följande kgl. ordonnans: Som kyrkoherden i NN. visat en särdeles färdighet att bygga kyrka, och kyrkoherden i NN. att af församlingen förskaffa sig prestgårdsbyggnad, men den på förra stället är försummad, likasom kyrkobyggnaden på det senare, så hafve I vår nådiga befallning, att genast låta förflytta kyrkoherden NN. till NN. och kyrkoherden NN. till NN., på det att den ena församlingen må blifva försedd med prestgård och den andra med kyrka., — Bytet egde också rum, och den prestmannen som vänligt emottog kungen erhöll ett mer än dubbelt så stort pastorat emot den som klagat öfver gästningen. — Julbrasa. I Nerikes Alleh. läses: Annandagens afton var idel glamm och glädje hos en af innebyggarne i Mosås kyrkoby. Der dansades, spelades och pokulerades. Men hastigt blef det annat ljud. Åf stark eldning i en kakelugn hade en närliggande bjelke tagit till sig antändningshetta, och det såg en stund rätt betänkligt ut. På våtvaror var visserligen god tillgång, men brist på omängdt vatten. Här voro godo råd dyra och snar hjelp dubbel hjelp; men, såsom ofta, kunde man ha skäl säga: Så många hufvuden, så många sinnen,. Två kronans tjenstemän, båda villige att med råd och dåd stå värden bi, kunde ej rätt komma öfverens i så fatta omständigheter. Med ädel resignation grep den ene af dem punschbålen och ville dränka elden i gyldene vågor, men den andre, eller hellre förste, hejdade den oförvägne med den erinran, att sådan släckning gör dubbel skada. Kanske tänkte han med fru Lenngren, då hon talar om konsten att lågorna släcka och den till att släcka vår törst — —, att sistnämnda konst går förut, till trots för von Aken; kanske, hvilket är nästan antagligare, ansåg han punsch vara värre spritdryck, än sjelfva Liberte, och derför vådlig att utskänka åt en sådan frossare, som den lömska vådelden. Vare härmed huru som helst; allt nog: punschbålen räddades med sitt innehåll, och hela byggnaden räddades äfven, och julnöjet, för en stund afbrutet, fortsattes snart med fördubblad liflighet. Det säges dock, att punschen ej undgick sitt öde; ty när omsider det glada laget åtskildes, så fanns ej en droppa i bålen igen. — Svenska språket på andra sidan Atlanten. En korrespondent i Redwing (doktor Acharius) skrifver till Amerika-bladet: Ja och nej äro totalt bannlysta bland svenskarne här, och om man någon gång hör dem, så är det möjligen af någon mera enfaldig piga eller af dem, som fått någon högre skolbildning, men de af den senare klassen äro här ganska få. Således får man, hvart-man kommer, vara beredd på att höra yes och no; men om en svensk får öra en sådan svenska, som förekommer i följande exempel, så torde han ha svårt att reda sig: Per Jonson muvade (flyttade) till en annan pläs, tog der en pis land och började håa (hacka upp ogräset med en hacka) Cornet (majs). Han stod på strätet (gatan) och splittade ved. Han köpte sig en broom och började skrubba golfvet. I stället för bo begagnas ordet lefva. Han lefver hos den och den eller i det eller det huset. Barnen pläa (leka) på strätet. Ordet pund, som i Sverge alltid betyder lispund, begagnas här allmänt för skålpund, hvilket i början, innan man blir van lervid, åstadkommer mycken oreda och förvilelse. Detta torde för tillfället vara nog för att visa tendensen af svenska språket på denna sidan af Atlantiska oceanen.